Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren - Nadson (1862-1887). En modern rysk lyriker. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känt en lifsatmosfär af vördnad, pietet och
tacksamhet omkring sig, som för honom
var ny och förunderlig, det var icke
ungdomens sommarsol, som nu strålade, men
det var ålderdomens vintersolsken, som
ungdomen skapar åt de gamla, så mycket
nödvändigare och bättre, som det kommer, när
det är vinter och kallt, och förgängelsen
begynt sitt verk. Och det är icke af
medlidande, som en nådegåfva och en allmosa,
ungdomen ger sin hyllning åt de gamla,
hon behöfver dem, deras stora blick på
lifvet, deras blida lugn.
Då skulle Nietzsche kanske ha upptäckt,
att lifvets stora skönhet består i en
mångfald af former, att det utgör en blandning
af lifsmetoder och en blandning af typer,
där gubben och barnet, den dumme och
den kvicke ge sitt bidrag till underhållningen
och glädjen.
Nietzsche har trott, att lifvets roman,
striden, är lifvets filosofi, att ett fragment
af lifvet är lifvet själft. Och orsaken? Är
det icke därför, att han själf har ett
sentimentalt medlidande med den store mannen
och vill hämnas hans oförrätter. Och dock
är det ett sådant medlidande, han själf kallar
det vulgära, och en sådan hämndlystnad, han
själf kallar för slafmoral!
Hellen Lindgren.
»Säg ej, att han är död! O nej, vid lif han är:
fast offerhärden bräckts, dess låga ännu flammar;
fast stängeln brutits af, den ännu blommor bär;
fast harpan brustit har, ännu ackord hon stammar».
»Till brottning var min ande villig,
men handlingskraften saknar jag,
och stämman är för matt och svag.
På mina läppar — fåfäng klagan,
ett kvalfullt agg uti min själ,
och inom mig en stämma hviskar,
att ej profet jag är — men träl!»
 |
| Semen Jakovlevitsch Nadson. |
»Jag mattar ut mig själf med tom och fruktlös längtan;
jag kan ej blifva kvitt min sorg, min dysterhet.
I detta ögonblick jag uppgår i en trängtan,
ett enda jämmerrop: o kom, o kom, profet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
