Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Nadson (1862-1887). En modern rysk lyriker. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Rysslands och den slaviska stammens
forntid; en tredje grupp följde mästaren
Nekrasov i spåren och strängade sina lyror
för små sociala frågor, och slutligen funnos
några yngre skalder, hvilka fördjupade sig
i sig själfva, sina pessimistiska grubblerier
och reflexioner, utan att fråga vidare efter
det stridande och lidande lif, som lefdes
utanför och omkring dem. Det är ett
egendomligt sakförhållande, att de tre unga
skalder, hvilka gjort sig mest bemärkta inom
den sista kategorien: Minskij, Frug och
Nadson, samtliga voro af judisk härkomst.
Den talangfullaste af dessa tre var Nadson,
och som hans namn redan nått både den
tyska och den svenska litteraturen, torde en
kort teckning af hans lefnad ej vara
ovälkommen för denna tidskrifts läsekrets.
Det är en vacker men på samma gång
tröstlös tafla, som den unge skaldens lif
upprullar, och redan från föräldrahemmet
medförde han bittra minnen för sin korta,
på svikna förhoppningar rika lefnad.
Semen Jakovlevitsch Nadson föddes i
Petersburg år 1862 den 14 december, hvilken
dag motsvarar vår julafton. Hans farfader,
hvilken var israelit till börden, hade antagit
dopet och var gårdsägare i Kijev. Sonen
Jakov, skaldens fader, skildras såsom en
ganska begåfvad man och god musiker men
dog redan tidigt i en asyl för sinnessvaga.
Semen var då endast två år gammal och
hade sålunda ingen personlig erinran af sin
olycklige far. Modern, Antonina Stepanovna,
var af adlig börd, Mamantova; hon skall
hafva varit utomordentligt vacker och hade
ett synnerligen hjärtligt, sympatiskt väsen.
Efter mannens död lifnärde hon sig och sina
båda små barn genom att taga tjänst som
hushållerska och lärarinna men återvände
snart till Petersburg, där hon hade en bror
och där den sjuårige Semen fick börja sin
skolgång. Emellertid gifte modern om sig
snart och flyttade tillbaka till Kijev.
Äktenskapet var lika kort som olyckligt och slöt
med att hennes andre man hängde sig i ett
anfall af sinnesrubbning. Redan förut sjuk,
återvände hon för andra gången till
hufvudstaden men dog inom kort i lungsot vid blott
31 års ålder.
Semen, hvilken från och med sitt tolfte
år förde utförlig dagbok, minnes föga af sin
tidigaste barndom. Han föreställde sig den,
skrifver han, på ungefär samma sätt som
han såsom barn tänkte sig t. ex. året i form
af en cirkelrund väg, hvaraf den del, som
motsvarade fastan, tycktes honom betäckt
med svart tyg, påsken med rödt, julen i
form af en klädd gran o. s. v. Hans första
bestämda minnen af barndomen voro, huru
han en gång vid 4 års ålder i köket lärde
sig läsa innantill af en gammal gumma för
att bereda sin mor en öfverraskning till
hennes födelsedag och huru han en annan gång
med sin syster Anna tillagade en frugal
middag, bestående af akacieblommor och
morötter. Så långt han kunde minnas
tillbaka, tyckte han om att läsa, och redan vid
8—9 års ålder hade han slukat flera
romaner utan urskillning. Modern var hans bästa
sällskap, och hans största fröjd under
skoltiden var, då han fick komma hem till henne
öfver söndagen. Så mycket djupare greps
gossen af moderns tidiga död, och han har
sedan besjungit henne i många dikter. En
— kanske den vackraste — må här
återgifvas såsom prof:
En gammal saga.
Det stormar där ute, och snömassor rasa;
mot isiga rutorna torna de sig.
Mitt barnsliga sinne betages af fasa:
»O kom, kära mamma, och vaka hos mig!»
Till kudden så vänligt och sakta hon smyger;
hon ömt mig betraktar och stryker min kind.
Och för hennes smekande stämma förflyger
min ängslande oro för snöstorm och vind.
O, hvad hon är vacker i skymningens timma,
då öfver min kudde sitt hufvud hon sträckt!
Jag tycker mig nästan se vingarna glimma
på ängeln, som kommer i glänsande dräkt....
En fröjd utan namn, utan gränser sig målar
uti hennes ljufva och älskliga drag.
Den leende munnen af salighet strålar,
och ögonen glänsa af himmelskt behag.
Men darrande handen är kall. Uti sagan,
hon täljer, det dallrar af vemod ändå,
och i hennes tonfall förnimmes en klagan,
som låge det sanning i sagan också.
»Säg, mamma, hur är det?» Men mamma sig skickar
att kväfva min fråga med jollrande smek.
Tätt öfver mitt hufvud jag ser hennes blickar,
som hvila på mig med en ömhet så vek.
Så tviflet försvinner ur barnsliga sinnet;
jag lyftes allt högre i sagornas värld,
och full af förtjusning, jag präglar i minnet
förtrollade prinsar och blixtrande svärd....
Å nyo där ute med tjut och med rysning
lavinerna rasa och spärra min stig.
Men se — uti sällsam och mystisk belysning
en skepnad sig lutar så ömt öfver mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
