Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Nadson (1862-1887). En modern rysk lyriker. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hem och make för att vårda den dödssjuke
skalden, till hvilken hon kände sig
oemotståndligt dragen genom intelligensens och
vänskapens sympati och åt hvars minne hon
ägnar hela sitt lif.
Lifligt greps han af Schweiz’ naturskönhet,
det sprittande karnevalslifvet vid Medelhafvet
o. d., och dock längtade han tillbaka till
Ryssland. I Nizza anförtror han åt sin
dagbok följande karakteristiska bekännelse:
»Påsken firas öfverallt och sålunda äfven
här. Men Kristus uppstår blott i Ryssland,
åtminstone förefaller det mig så.
Fransmännen äro alldeles för affekterade och kallt
högtidliga i sådana fall. Huru hafva de
icke vanställt vår poetiska jul och vårt nyår
med dess spådomslekar och innerliga
midnattshälsning!» Ja, icke ens rivierans vår
tillfredsställer honom riktigt: han saknar de
»hvita nätterna». »Öfvergången från vinter
till sommar är här alldeles omärklig. Här
saknas denna doft af friskhet och tö, denna
vällukt från den späda grönskan, som vi
hafva. Naturligtvis ter sig mandelträdet,
höljdt i sin rosenblomning såsom i ett skärt
moln, mycket vackert mot bakgrunden af
den öfriga grönskan. Men i detta
ögonblick skulle jag föredraga en den simplaste
lök, växande på någon liten trädgårdstäppa
i Petersburgs förstäder.»
Återkommen till fäderneslandet utan
medel, utan krafter, förmåddes han slutligen af
sina vänner att begifva sig till Krims
blidare klimat. Här såg han, såsom han
skämtsamt uttryckte sig, att man kunde
finna världen i Ryssland äfven utom
Petersburg, samt att dessa poper, byfogdar,
byskollärare, som förut funnits till för honom
blott i hans fantasi, verkligen voro
människor af kött och blod. »Skada blott, att
min sjukdom hindrar mig från att göra
närmare bekantskap med detta landtliga lif,
som jag hittills ej haft det minsta begrepp
om!» Då sjukdomen förvärrades, besvors
han — han fick just då Puschkin-stipendiet
å 500 rubel af Vetenskapsakademien — af
sina vänner att åter fara till Mentone, men
han sade sig vilja dö i Ryssland och
stannade därför i Jalta.
»Fast blicken tårskymd är — fördrag!
Fast du förtärs af smärtans lågor,
begär ej medlidsamma frågor,
fördölj inom dig alla plågor,
och strid allen mot ödets slag!
Om med hvar dag allt mindre lätt
du mäktar bära vandringsstafven,
så gläd dig dock: på detta sätt
skall du gå fortast fram och rätt
till lifvets stora mål — till grafven!»
»Lägg icke mig till last, att mina sånger glöda
af bitter sorg och harm! Ej har jag skuld däri,
att kedjor, kamp och nöd så ymnigt dväljas i
den värld, som ock är er — där känslorna förblöda.
Min sångmö ljuger ej, hon diktar ingen plåga;
för stora mängden ej hon gycklar komedi.
Min suck är dödens suck, mitt vemod smärtans låga;
i verklighetens gråt fördränks min poesi.
O, förebrå mig ej! Haf ömkan med en broder,
som knappt kan andas mer, som lider och är trött.
Ännu ett ögonblick och allting är förbi!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
