Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Nadson (1862-1887). En modern rysk lyriker. Af Alfred Jensen
- Om reformatorn grefve Leo Tolstoj. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i den ryska litteraturhistorien, hvilka för
närvarande ej hafva god klang i Ryssland men
som en gång skola få en lysande upprättelse.
Moskva, sept. 1892.
Alfred Jensen.
Om reformatorn grefve Leo Tolstoj.
— — — — — — — — —[1]
Reformatorn Tolstoj är i ganska märkliga
hänseenden en annan än verklighetsdiktaren
Tolstoj. Om denne epokgörande berättare,
den hans landsmän och ett fåtal utländingar
ju hade fullständigt lärt känna redan för en
femton år sedan, visste i allmänhet vi
svenskar ingenting förrän efter hans öfvergång
till det omedelbara världsförbättrarkallet.
Öfversättningar utkomma här hemma så sent,
och vanligen då i sådan oordning, att
allmänheten för hvarje gång står helt oviss om
till hvilket skede af en författares
utvecklingsgång den ena eller andra öfversatta boken
hör. Detta föranleder mig att här i
korthet nämna, att »Från mina barndoms- och
ynglingaår», »Min ungdom», »Furst
Nechljudov», »Kosackerna», »Från Kaukasus»,
»Skildringar från Sevastopols belägring», »Bilder
ur ryska samhällslifvet», »Katja», »För barnen»,
»Krig och fred» samt »Anna Karénina», alla
voro skrifna och i Ryssland utkomna före
1877 års utgång, eller innan deras författare
kommit in på sina exklusivt religiösa
sträfvanden. Från det nya skedet åter förskrifva
sig: »Bekännelser», »Hvari min tro består»,
»Anden af Kristi lära», »Hvad är att göra?»,
»Lif och död», »Döden», allmoge-legenderna,
bondtragedien »Mörkrets makt», lustspelet
»Upplysningens frukter», mördarmonologen
»Kreutzersonaten», omvändelsehistorien
»Pamfilus och Julius» samt Tolstojs nu senast
beryktade utlåtanden om adiafora: traktaten
mot bruk af tobak, af alkohol, apologien
för fastandet, för vegetarianismen m. m.
Låt oss noga syna vissa i detta senare
program upptagna grundsanningar.
Det lär nog falla sig mer än svårt att
motbevisa den praktiskt så omutlige, mot
sig själf så stränge, religiöse radikalen, när
han t. ex. angifver som palladium för all
kristlig etik maningen ur bergspredikan: »I
skolen icke emotstå den, som är ond; utan
om någon slår dig på det högra kindbenet,
så vänd honom ock det andra till; och om
någon vill gå till rätta med dig och taga
din lifklädnad ifrån dig, så låt honom få
manteln med; och om någon tvingar dig
en mil, så gå två med honom!»
Men utan förbehåll tillämpadt på hela
stora samhällslagers utvecklingsarbete,
komme detta bud att slå med förlamning och
stumhet en af de oumbärliga agenserna för
rättrådighetens och ändamålsenlighetens
fortkomst i våra offentliga ärenden: oppositionen.
Framför allt inom kolossen Ryssland har ju
under ett halft årtusen stumheten, lamheten,
resignationen, oansvarighetskänslan hållit
nationens olycka i stadig tillväxt. Ja; ty det
gifves öfver hufvud icke ett etiskt eller religiöst
sanningsuttryck på mänskligt språk, så högt,
så sublimt, att det ej vid en absolutistisk
tillämpning — rent ut taladt — slår om i
osanning.
Kriminalromanen Kreutzersonaten är ett
för hvarje lifaktigt människohjärta
sönderslitande skri mot könsförhållandenas
afvigsidor.[2] Men hela efterskriftens paradoxala
yrkande på endast broder- och systerskap
mellan en ung man och en ung kvinna
antyder sannerligen icke något slags lösning
af det invecklade problemet.
Personligt och dagligt utöfvande —
åtminstone för en stund — af något verkligt
kroppsarbete (»i ditt anletes svett»)
tillfredsställer tvifvelsutan ett sant, omedelbart
mänskligt behof och ett sådant, som länge nog
legat i vanhäfd hos de flesta människor
inom Europas och Amerikas s. k. bildade
klasser, liksom själsarbete bland de
obildade. Arbetets fördelning har under flera
på hvarandra följande mansåldrar
onekligen bragts upp ända till sjuklig öfverdrift.
Ingen jämvikt förefinnes nu öfver hufvud hos
individen mellan hans yttre och inre
verksamhet, utan somliga slita ut hjärnans energi,
somliga musklernas.
Men allt detta är icke detsamma, som
att helst enhvar borde vara bonde eller att
tankeverksamhet är den mindre nödiga, är
den öfverförfinade, konstlade, och däremot
mekaniskt kroppslig verksamhet den obetingadt
rätta, den enda till allas gagn ledande
mänskliga gärning. Som en sådan omtalar
emellertid Tolstoj den dag efter dag numera i sina
skrifter och samtal. Näppeligen är det
alltjämt denna ena sida af frågan, som läsaren
och som särskildt den tanklöse ryske
landtarbetaren behöfver få sig till lifs. Det skulle
ju kunna med skäl invändas, att denne från
sin store välgörare borde haft att vänta sig
äfven uppmaningar af helt annat slag, såsom
[1] Ur ett bref till redaktionen.
[2] Ledmotiv sedan århundraden i fransk och
numera nästan all europeisk skönlitteratur, snillrikast
behandlade i den ryska men i all
systematisk-filosofisk litteratur hittills ignorerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 11 17:23:57 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0565.html
