Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Anna Carlotta Leffler, Duchessa di Cajanello. In memoriam. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskränkt till den ram, inom hvilken rymmes
arbetet för kvinnosaken och kvinnans
frigörelse.
Det finns ingenting så ödesdigert för en
författare som att tidigt blifva behäftad med
en etikett. En dylik etikett är vanligen ett
slagord, hvilket betecknar en riktning eller
ett specialintresse, som på sin höjd till en
tid tagit vederbörande i anspråk. Men
allmänheten minnes slagordet, emedan ett
dylikt har den egenskapen att vara enkelt och
lättfattligt, och när författarens arbeten sedan
visa brist på öfverensstämmelse med den
uppfattning, hvilken etiketten angifver, så
blir allmänheten förvånad. Ty ingenting är
mera svårt att sätta sig in i, än att man
misstagit sig. Och med förvåningen blandar
sig gärna en känsla af förargelse. Ty med
upptäckten af missuppfattningen kommer
äfven nödvändigheten att korrigera den. Och
allmänheten hör till de personer, hvilka ej
tycka om att justera sina omdömen.
Den etikett, som länge följde fru Leffler,
var den uppfattningen, att hon »modigare
än någon dragit i härnad för att försvara
kvinnans rättigheter». Hur denna
uppfattning kommit till stånd, är ganska
egendomligt.
Det första af fru Lefflers arbeten, hvilket
skaffade plats åt hennes namn i
litteraturen, var som bekant den första
berättelsesamlingen med titeln »Ur lifvet». Ej
långt därefter utkom den andra
novellsamlingen med samma namn, och hvar och
en, som följt med de senare årens litterära
utveckling, vet, af hvilken betydelse dessa
arbeten varit för den svenska litteraturen.
Fru Leffler satte den moderna skolans bästa
lösen som titel på hela sin novellistiska
produktion, och hvad som skaffade hennes
arbeten så många läsare och så stort beröm,
var, att hon på hvarje sida visade, hur klart,
fint och säkert hon förstod lifvet.
I dessa böcker passerade mestadels
societetens hjältar och hjältinnor revy inför
läsarens öga. Man mötte dess ytliga företeelser,
lätt skisserade, mindre humoristiskt än
ironiskt framställda, och man följde med ett
intresse, hvilket aldrig slappades, skildringen
af sådana det moderna sällskapslifvets eller
samhällets offer som »doktorns hustru», den
religiöst exalterade societetsdamen i »Tvifvel»,
den hänsynslösa och på samma gång
konventionella Aurore Bunge eller det
egendomliga kvinnoöde, som berättades i den
andra samlingens sista novell »I krig med
samhället».
Med ens var fru Leffler den erkända
författarinnan, och hennes hem blef
samlingsplatsen för den nya litteraturens bärare och
för många flera, hvilka då stodo dessa
vitterhetssträfvanden nära.
Vid denna tid hände det, att kvinnans
emancipation blef dagens stora fråga. Och
de förnämsta representanterna för denna
sträfvan hyllade helt naturligt i fru Leffler
mindre författarinnan än den kvinna, hvilken
framför andra vetat att skaffa sig ett
anseende och göra sig hörd i jämnbredd med
våra mest berömda män. Vid denna tid
skref fru Leffler äfven »Sanna kvinnor», och
det är säkert, att åtminstone då ej det stora,
flertalet insåg, i hur hög grad detta
skådespel var lika mycket ett angrepp på det
kvinnliga könets svagheter som ett försvar
för dess rättigheter.
Så var etiketten färdig, och den satt kvar,
längre än den passade.
Det, som förenade fru Leffler med
kvinnosakens ifrigaste förkämpar, var en liflig
sympati för sträfvandena efter hvad man plägat
kalla kvinnans frigörelse i andligt och socialt
hänseende. Men där fanns ännu ett
föreningsband. Granskar man denna
kvinnorörelse, skall man finna, att hur många
modifikationer som de senaste årens utveckling
också medfört, utgick den dock ifrån en
missuppfattning af kärlekens väsen och
betydelse. Den allt lifgifvande, heliga
kärleken betraktades som en episod i
människans lif. Och i detta afseende stod fru
Leffler denna riktning i samtiden nära. Hon
betraktade kärleken som en episod, hvilken
aldrig kunde helt fylla en människas lif,
och hennes arbeten bära spår däraf och
gynnades just i denna sin svagaste punkt
af den tidsströmning, hvilken — medvetet,
eller omedvetet — med välbehag såg detta
sitt lyte liksom auktoriseradt inför en högre
rätt.
Den, som skrifver detta, har förr en gång
påpekat, hvad jag nu ber att få upprepa, att
t. ex. i novellerna »Tvifvel» och »I krig med
samhället», där kärleken dock är ämnet för
berättelsen, blef mycket träffande och
skarpsinnigt sagdt om kärleken. Men man såg
föga af kärleken själf. Jag finner ingenting,
som jag härvidlag vill taga tillbaka — men
mycket att tillägga. Det var, som om
författarinnan skyggat tillbaka inför något, hon
icke kände, eller på hvilket hon ej ville tro.
Och detta lade kapson på hennes
temperament och band hennes tunga, just när
temperamentet bort kunna lägga de varmaste
ord i författarinnans mun.
Och dock var denna skriftställarinna,
hvilkens klara och ljusa förstånd oftast trädde
fram på känslans bekostnad, allt igenom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
