Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Om reformatorn grefve Leo Tolstoj. Af Robinson - Anna Carlotta Leffler, Duchessa di Cajanello. In memoriam. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetsfolkets beteenden i »Upplysningens
frukter» och i allmogelegenderna, de
urkristnas i »Pamfilus och Julius» m. m. m. m. äro
återgifna med samma naturlighet, samma
ärligt och naivt behagfulla framställningssätt,
som en gång väckte vår stilla förtjusning
— och kan göra det än en gång och flera
gånger — vid läsning af stycken ur Anna
Karénina, Krig och fred m. m.
Men de nya böckerna tillåtas ej af sin
författare att vara blott sig själfva. De äro
helt öppet afsedda som läseböcker i en skola,
där Tolstoj är den nye rektorn. Och för
den skull få de sig påklistrade vissa rubriker
och noter, hvilka skada dem såsom rent
litterära verk, medan de å andra sidan icke äro
på långt när grundliga nog till att förmå
uppbära någon ställning som filosofiska arbeten.
För en öfvervägande del af allmänheten
inom alla Västerns länder är nu emellertid den
ryske grefve Tolstoj ingenting af det hittills
omnämnda, hvarken den världsbekante
berättaren eller den nymodige grubblaren på
religiösa, sedliga och sociala områden.
Människor komma vallfärdande till Jasna Poljana
hundratals mil utan att ha läst vare sig
»Krig och fred» eller »Andan af Kristi lära»,
utan för att få se en rik och högättad man i
ylleblus och med den tunga lien på axeln, eller
plöjande en granngummas teg, eller murande
upp hennes nedramlade spisel, eller vid
skobänken bättrande hennes halfutslitna kängor;
att få höra denne man tala broderligt och
genomträngande enkelt om våra påtagligaste
plikter mot vår nästa och lyckan af att dag
efter dag utöfva dem, den enda vägen till
lycka på jorden; att få bevittna hans godhet,
hans tillgänglighet, hans aldrig för ett
ögonblick sårande sätt att själf städse vara
föredöme i dessa enkla dygder, hans
outtröttlighet, hans manliga mildhet, den jämna
sorgbundenheten öfver hans drag, men med
känslighet ännu för vår sammanlefnads
komiska sidor, och — innerst — det under
sorgbundenheten hvilande djupare lagret af
oförstörbar frid.
Det har varit och skall i alla tider vara
så, att den helt religiösa, ärligt och
oomtvistligt religiösa människan verkar som en
oemotståndligt magnetisk kraft på andra människor.
När senaste ryska hungersnöden bröt ut,
var Tolstojs det enda namn i landet, hvars
pålitlighet var så obetviflelig, att man från
alla världens ändar vågade lämna i hans
händer allt, som man kunde lämna till hjälp
eller lindring, viss om dess ändamålsenliga
och samvetsömma användning.
Han går där ännu — sjuk men outtröttlig —
mellan byarna, tröstar och hjälper, styr och
ordnar. Ingen människa bland våra samtida
har så vida omkring, så allmänt fängslat
uppmärksamheten vid sig för sina enskilda
goda gärningar; och man har nästan hunnit
börja glömma, att denne samme offervillige
träl i välgörenhetens tjänst var förr den mest
läste och den bredast, fullast begåfvade af
samtidens alla diktare, författaren till Krig
och fred och Anna Karénina, patriciern och
det stora episka snillet Tolstoj.
Robinson.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
