Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Alfred Tennyson. Af C. D. af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 568 —
stannar bredvid henne och uttalar domens
ord med vålnadslik röst, men tillika
förbar-mandets och det sista afskedets:
I forgive thee, as Eternal God
Forgives: do thou for thine own soul the rest.
But how to take last leave of ali I loved?
0 golden hair, with which I used to play
Not knowing! O imperial-moulded form
And beauty such as never woman wore,
Until it came a kingdom’s curse with thee —
1 cannot touch thy lips, they are not mine,
But Lancelots: nay, they never were the King’s.
I cannot take thy hand: that too is flesh,
And in the flesh thou hast sinn’d, and mine own flesh
Here looking down ön thine polluted, cries
»I loathe thee»: yet not less, o Guinevere,
For I was ever virgin säve for thee,
My love thro’ flesh hath wrought into my life
So far, that my doom is, I love thee still.
Perchance, and so thou purify thy soul.
And so thou lean ön our fair father Christ.
Hereafter in that world wliere ali are puré
We two may meet before high God, and thou
Wilt spring to me and claim me thine and know
I am thy husband — not a smaller soul,
Xor Lancelot nor another. Leave me that,
I charge thee, my last hope. Now must I hence.
Konungen, öfver hvars hela väsen den nära
dödens majestät redan hvilar, välsignar med
handen sin falska, nu förkrossade niaka och
går. Hon ilar till fönstret för att se honom
den sista gången. Men han sitter redan till
häst med fälld t visir; på hans hjälm glimmar
som eld i den månlysta kvällsdimman den
gyllne draken »the Pendragon», och han
försvinner jättelik i gråa töcken. Jag vet knappt,
om det hos någon nyare tiders skald finnes
en skildring, som i högtidligt allvar kan mäta
sig med denna.
Till cykeln om Arthur höra ännu andra
sånger hos Tennyson, och bland dessa
intager »Morte d’Arthur» ett framstående rum.
Men äfven i helt korta romanser har
Tennyson besjungit bilder ur Arthurssagan; jag
tänker nu särskildt på det tjusande
fragmentet »Sir Lancelot and Queen Guinevere», som
är uppfylldt af en sällsam vårstämning, men
ännu mera på den sköna sången om »Sir
Galahad», hvars arm är stark »därför att
hans hjärta är rent», och som genom skogar,
öfver blånande sjöar söker Kristi heliga
blodspokal, Graalen, hör röster, som ropa
ur dunklet:
O just and faithful knight of God,
Ride ön, the prize is near,
samt fortsätter sin vapenfärd, till dess han
finner »the holy Grail».
I teckningen af dessa bilder ur
riddar-sagan har Tennyson icke Spensers yppiga
behag men mycken samlad kraft, mycken
hög enkelhet, stundom en nästan dorisk
stränghet i linier. I »Guinevere» finnes ännu
något mera; ty öfver dikten sväfvar en
visionär stämning.
6.
Till ämnen ur det hvardagliga lifvet
återgick Tennyson i sin »Enoch Arden», denna
just genom sin frånvaro af ali falsk patos
så gripande berättelse om sjömannen, som
på grund af sin långa bortovaro från
hemmet troddes vara död och vid sin
återkomst fann sin hustru omgift i ett lyckligt
äktenskap. Enoch röjde aldrig för de sina
sin hemkomst och dog under förböner för
dem. Man skall läsa denna skildring för
att se, med hur fa men tillika med hur
genialiska drag Tennyson kan åstadkomma
betydande verkningar. Här finnes ingen
känslosamhet men mycken känsla; i sin
frihet från allt effektsökeri får denna dikt, om
än dess ton och anda äro kristna, en viss
antik prägel. Sällan ser man så tydligt som
här Tennysons förmåga att på samma gång
vara sant naturlig och tillika adla hvarje
ämne, han behandlar, genom sin egen
naturs ljusa idealitet, en idealitet som bevarar
sitt välde äfven midt i de vare sig alldagligt
omständliga eller sorgbundet reflekterande
delarna af berättelsen.
Friskheten i Tennysons diktning
underhölls, äfven om han behandlade episka
ämnen, på ett alldeles särskildt sätt genom en
lyrisk käll-åder, som plötsligt trädde i dagen
och som emellanåt, såsom i »The Princess»
fick framporla som ett melodiskt mellanspel
mellan berättelsens särskilda afdelningar.
Många af hans smärre dikter äro ytterst
sångbara och i England högt älskade. Till
dessa höra den erotiskt lekande »The
talking-oak», den sköna sången »Tears, idle tears»
i »The Princess», vaggvisan därsammastädes
»Sweet and löw» jämte ekosången »The
splendour falls ön castle walls», vidare den
i hela Storbritannien kända
Break, break, break
Ön thy cold gray stones, o sea!
samt de tre sammanhängande dikterna »The
May Queen», »New-Years Eve» och
»Conclu-sion», af hvilka den första är sprittande
yster, den andra vemodig och den sista helgad
genom de midt under lidandet gryende
evighetsförhoppningarna. Om jag bland alla
dessa diktskatter skulle vilja fästa
uppmärksamhet vid någon särskild, så vore det
kanske dikten »The grandmother», som jag
skulle anbefalla till förnyadt studium. Den
är i sin fulländning så äkta folklig, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
