Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Alfred Tennyson. Af C. D. af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— s69 —
måste hafva trängt genom många lager af
den engelska nationen. Mästerligt är den
gamla farmodern tecknad, som erinrar sig
det längst förflutna vida bättre än det
nuvarande, minns sin kärlekshistoria och sina
barns första uppväxtår bättre än händelser
från gårdagen, men ej rätt vet, hvilka af
barnen ännu äro kvar i lifvet och hvilka äro
bortgångna: hvad betyder det i alla fall, om
den förstfödde, älsklingen Willy, också skulle
vara gången:
So Willy has gone, my beauty, my eldest-born, my
flower?
But how cail I weep for Willy, lie has gone for an
hour —
Gone for a minute my son, from this room into the
next;
1 too shall go in a minute. What time have I to
be vext?
Ändtligen böra vi med några ord påminna
om Tennysons tillfällighetsdikter. Bland dessa
äro att märka dels några sånger till
drottningen, dels hälsningen till Alexandra,
»haf-kungens dotter», dels den verkligt storartade
sången vid Wellingtons död. Hos
Wellington prisar Tennyson friheten från brottslig
ärelystnad, storheten i krigiska bedrifter,
sundheten i omdömet, enkelheten i lif och
seder, den själfförsakande plikttroheten, en
uthållighet af järn, en bevarad måtta, som
var densamma under människors beröm och
klander. När skalden utbrister:
O good gray head which ali men knew,
så hade han säkerligen alla lojala
engelsmän på sin sida lika mycket som när han
särskildt prisade härföraren, hvilken
öfver-vunnit »världshärskaren». Sublimt i ali sin
enkelhet synes mig sångens slut:
But speak no möre of his renown,
Lay your earthly fancies down
And in the vast cathedral leave him.
God accept him, Christ receive him!
Tennyson har visserligen äfven varit
dramatisk författare; men detta hans
författarskap fördunklas af hans lyrik och epik: han
var alltför subjektiv för att kunna med
verklig framgång dikta för scenen, alltför lyriskt
anlagd för att ej diktionens fägring skulle
inkräkta på handlingens utveckling efter
dramatiska lagar. Både »Queen Mary» och
»Harold» äro vackra såsom poem betraktade
men ägna sig föga för uppförande. Bäst af
Tennysons arbeten för teatern synes mig
hans »Becket» genom karaktersteckningens
styrka och dristighet; den storartade
prelaten blifver i sista akten en tragisk
personlighet af hög ordning, när han står gent emot
konungen obeveklig och
Clothed with the full authority of Rome,
Mail’d in the perfect panoply of faith,
First of the foremost of their filés who die
For God, to people heaven in the great day
When God makes up his jewels.
7-
God hälsa, stort anseende, folkets och
suveränens bifall gjorde Tennysons ålder
lycklig; lyckligare var han genom ett
bibehållet barnasinne, fritt från flärd och än mera
från list. Kallelsen till säte i lordernas hus
var naturligen en hög utmärkelse, och
skalden kände och uppfattade den så; men han
förblef i hela sitt älskvärda, något
tillbakadragna väsen densamme som förut. Helst
vistades han allt fortfarande på landet;
någon gång reste han i främmande länder,
och det är bekant, att han en gång åtföljde
Gladstone till Norge. Men helst var han
värd på Aldworth, välkomnande gamla
vänner, trogen gamla minnen. Vän af naturen,
kunde han i timmar stå försjunken i
betraktande af stjärnhimmeln; åskvädrets prakt
tjusade honom, och han stod gärna under bar
himmel, när blixtarna korsade hvarandra.
Mest älskade han månskenet med dess
half-dagrar, och i sådan belysning dog han, ty
medan andra ljus voro släckta, blickade
fullmånen på den döendes anlete.
Vid nitton år hade han börjat dikta; han
fortsatte därmed intill lifvets slut. Hans
minne hade alltid varit starkt. När han var
ung, var detta minne så utomordentligt, att,
sedan han förlorat manuskriptet till
samlingen »Poems chiefly lyrical», han utan
nämnvärd svårighet kunde »ur hufvudet» åter
uppteckna alla styckena.
Det kan för en stor skald vara en fördel
att tillhöra en mäktig, stolt, stor och rik
nation. Man behöfver därvid ej närmast
tänka på den omständigheten, att Tennyson,
som det säges, för vissa af sina dikter fick
i honorarium ända till io pund raden; större
var den fördel, som låg i att skrifva på
ett världsspråk och vara känd ej blott i
Storbritannien och dess kolonier utan i hela
den civiliserade värld, där engelska läses.
Tennyson höll sig fri från partier. Till
sin natur frisinnad, hyste han dock
betänkligheter mot sin vän Gladstone’s irländska
politik, och det säges, att han ännu under
de sista ögonblickens flyktiga ångest med oro
uttalade Gladstones namn. Han har dock
aldrig yttrat sig så starkt mot dennes
irländska politik som sångarbrodern Swinburne.
Han tyckte sig stundom, att döma af de
sköna orden i »In memoriam», vid nattetid
i aningen och drömmen höra en himmelsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
