Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vid Breitenfeld. Dramatisk episod af K. A. Melin. Med 6 teckningar af David Ljungdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
K. A. MELIN.
Men kom nu, Käthe, det är mycket göra,
som återstår ännu.
Käthe.
Strax, kära far!
Borgmästaren.
Hvarenda stund jag väntar att få höra,
att segrarn rycker emot staden an. —
Håhå ja, det är svårt att tygeln föra
i denna tid som stadens styresman.
Ett sundt och klart förstånd, det är försann
långt mera värdt än guld och sköna smycken.
Den Herren ger ett högt och viktigt kall,
åt honom ger han också visdom mycken
att rätt det sköta, som han bör och skall.
(går)
Käthe (efter en stunds
tystnad).
Misströsta icke, käre vän! En aning
mig säger, att din konungs hjältemod
har seger fått, så sant hans sak är god.
Jag skickar gamle Niklas ut på spaning,
så få vi veta snart, hur det har gått. —
Men du behöfde just en sträng förmaning!
Tänk, huru lätt, om far sin sak förstått,
du hade röjt dig! — Minns du härom dagen
att han misstänkte dig, och nu igen —
Om öfversten fått höra’t . . .
Sten.
Nå, än se’n?
Har striden stått och är min konung slagen,
hvad har jag mera då att lefva för?
Du vill ej veta af mig. — Om jag dör,
om jag får lefva, det kan kvitta lika!
Käthe.
Ja, är du sådan, har jag ingen lust
att stanna längre och förstånd predika
för döfva öron. — Du är lik dig just! —
Jag går min väg . . .
(stannar framfor kistan)
Men kistan! — Jag får sätta
den upp på vinden.
(öppnar dörren)
Niklas, kom ett tag!
Niklas (inkommer).
Hvad är det fråga om?
Käthe.
Hjälp mig tillrätta
med den här tunga besten.
Sten.
Det gör jag.
Käthe.
Du med det ännu knappast läkta såret!
Niklas.
Nej; det går inte an, det är på håret
som att ta lifvet af sig.
Käthe.
Niklas, fort!
Först undan med den här, och se’n beger du
dig ut, så snart du kan, till Västerport
och skaffar nyheter om striden, ser du!
Niklas.
— som allaredan öfversten har gjort!
Han kom nyss hem och gjorde sig så viktig.
Sten.
Säg ut! Hvad vet du?
Niklas.
Jag vet ingenting.
Han bara går och ser sig stolt omkring
och tiger som en mur.
Käthe (till Sten).
Var nu försiktig!
Snart är han här.
Sten.
Det bryr jag mig ej om.
Käthe (bevekande).
För min skull!
Sten (griper hennes hand).
Säg det om igen!
Käthe (förläget).
Jag menar,
jag ville blott . . . Jag tror du knappt förtjänar,
att man tar hand om dig, men . . . Niklas, kom ?
så dra vi kistan bort i vrån. — Jag vågar
ej lämna den här sjuklingen . . .
(tyst, men eftertryckligt till Sten)
— som plågar
och retar mig på allt upptänkligt sätt!
(till Niklas)
Gå efter far i stället!
Niklas.
Det är rätt! —
Så lär han junkern hålla sig i skicket.
Jag skaffar honom hit på ögonblicket.
(går)
Käthe.
Och nu, var tyst, och låt mig sköta allt!
Sitt och var lugn! — Du kunde gärna sofva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
