Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett återseende. Skiss af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT ÅTERSEENDE.
43
Augusta skulle gå efter »far» och be
honom komma och dricka en kopp
kaffe, men då förklarade gumman, att
det inte var lönt, han kunde inte gå
ifrån Grållan, hon var så ifversinter af
sig, och för resten skulle de resa snart.
»Jag tänkte just föreslå er att ligga
här öfver natten», sade fru Hofberg,
»så kunde Augusta riktigt få språka
om med sina föräldrar, som hon inte
har sett på så många år.»
Augusta såg orolig ut, medan hon
väntade på moderns svar, men hon blef
synbarligen belåten igen, då gumman
sade:
»Nej tack, snälle frua, d’ä rakt
omöjligt.»
»Omöjligt? Hvarför det?»
»Jo, si. .. de går rakt inte för sig.»
Och med detta föga upplysande svar
måste fru Hofberg låta sig nöja.
»Ja, men si mor får då inte ge sig
i väg, förr’n jag har vist er mi
julklappsklänning!» utbrast Augusta med
en min, som om hon vore innerligt nöjd
med det resultat man kommit till. »Vänt
lite, så springer jag opp på kontore
ätter tyge.»
I ett nu flög hon uppför trappan
och ner igen, och då hon kom tillbaka,
hade hon både julklappsklädningen och
nya broschen och. de nya förklädena
med sig. Fru Hofberg ville nu göra
allvar af sin förnuftiga föresats att lämna
mor och dotter allena, men Augusta
gaf henne bakom moderns rygg en
blick, som tiggde och bad henne att
inte gå; och så stannade hon, ehuru
litet förvånad öfver flickans underliga
beteende.
Nu skärskådades klädningstyget,
broschen och de andra rariteterna.
Gumman tyckte, att det var alldeles för fint,
hennes flicka skulle inte fästa sitt hjärta
vid granna kläder och de ting, som i
världen äro; bed och arbeta, bed och
arbeta, allt annat var bara flärd och
fåfänglighet.
Midt under denna intressanta
sysselsättning uppenbarade sig Augustas far
utanför ingången till verandan, en liten
torr gubbe med håret framkammadt
öfver öronen, gråsprängd skäggkrans,
lång söndagsrock och lädergaloscher.
Han tog af sig mössan och gömde den
bakom ryggen. Sedan hostade han ett
par gånger och sade:
»Nu får vi allt lof te ge oss å.
Grålla ä rent befängder.»
»Jag har föreslagit er hustru, att ni
skulle dröja kvar här hos Augusta till
i morgon bittida», sade fru Hofberg.
»Då finge hästen hvila sig lite och ...»
»Nej, täcker allramjukest», svarade
gubben i tvärsäker ton. »De kunne
nock vare roligt te få prate me flicka,
men si ja ska säje som sanninga ä,
Grålla har en fölunge hemma, som ho
längter te, å därför tycker vi d’ä synn
te lätte na vare borte längre än
nödigt ä.»
»De har ni rätt i, far», inföll
Augusta.
Gummari rustade sig till att ta
afsked af fru Hofberg.
»Snälle frun, får jag åke en bit me
far och mor», bad nu Augusta, »vi har
nog ett och annat te språkes ve om,
vi som inte ha träffts på så länge.»
»Naturligtvis. Det får du gärna.»
Och nu blef det ett vidlyftigt och
högtidligt tackande och afskedstagande;
Augusta stod där och trampade och
bet sig i sin röda underläpp med
otåligt spelande ögon. Ändtligen bar det
af med familjen bortåt bakgården till;
Augusta gick så fort, att de gamla
knappast hunno följa med henne. Och
om en liten stund sprängde Grållan
förbi grinden i skarpt traf; Augusta satt
på den gamla giggens baksäte och
viftade åt frun med sin halsduk; en glimt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
