Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konst. Vincent Stoltenberg-Lerche. †. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författaren hans ärade läsare lika litet skulle
finna som han själf. I senare bandet har
han infört ett förut otryckt stycke:
»Mar-tinius Loppestad, en national
fremtidsbio-grafi», en elak satir mot »det nationale i
kunsten» i det norska Norge. Han fick
också grymt påskrifvet, lika väl som han gaf.
1874 och 1879 utgaf han två samlingar
»Små Billeder for Store Born», två dussin
humoristiska teckningar i färgtryck,
illustrerande norska stev och visor. Flera af dessa
äro öfverdådigt roliga, ett par intogos som
prof i N. I. T.
Dit sände han ock en serie satiriska
artiklar med hvar sin tecknade initial,
under rubriken: »Mit Munkealfabet». Flera
stadnade i redaktörens låda — han fann
dem för elaka — men några infördes. De
voro skarpa nog de. T. ex. följande vers
ur »Skaktavl», en dikt i åtta strofer:
»Så spilled de præster altid skak
med folk og konger og stater;
dog findes for tiden, der Gud ske tak,
fler end en eneste »præsteliater».
Lig Jotunheims Thurser i svundne dage
de præste kunne ei lys fordrage —
forskningens lys.>
Ända fram emot slutet af 1880-talet
sände Lerche bidrag till N. I. T.; 1887—
90 lämnade han »Feuilletoner» till norska
»Aftenposten». Den sista af dessa berättar,
hur han fick reda på baron Münchhausens
stamhus och porträtt, sedan han målat och
i Munchen utstält en tafla: »Münchhausen
■erzählt», hvarefter han reproducerade taflan
med baronens äkta och veritabla drag,
lånade från porträttet i »Haus Schwölber» i
Westfalen.
Från munkarna hade Lerche på senare
■år öfvergått till scener ur franska
revolu-tionsöfversvämningen i Rhentrakten, till
interiörer och personnager från rococotiden
och till återgifvande af scener ur Holbergs
komedier. Men dessa taflor voro icke så
friska som hans tidigare alster, humorn
låg ej så sprittande öfver dem. Det är
icke heller godt att hålla humorn uppe,
när man märker att man icke längre är
»en vogue» som förr. Ännu svårare är
det, när medvetandet om obotlig sjukdom
trycker sinnet. Bägge dessa sorger fick
Lerche upplefva, och under sitt sista år,
ett plågans år, under hvilket underlifskräfta
långsamt men säkert förrättade sitt
förstörande värf, motsåg han döden som en
befriare. Den kom, i hemmet i Düsseldorff,
den 28 dec. 1892.
I en hel menniskoålder hade Lerche
arbetat i Düsseldorff, och han ansågs
af sina tyska konstnärsbröder som fullt
nationaliserad tysk. Erkännande, varma ord
om hans personlighet och hans lifsverk
eg-nades honom i Tysklands främsta
illustrerade blad, »Illustrirte Zeitung», och den
bild af den lidande, sorgligt blickande
Lerche, hvilken den tyska tidningen
meddelar, har äfven Ny Illustrerad Tidning
återgifvit jämte en kort minnesruna. Men
det är icke de sista årens Lerche, som gjort
hans namn. Vår Lerche såg icke så ut.
I »Ord och Bild» finner läsaren den
Lerche, som målade munkar, som spetsade sin
penna mot hvad han ansåg strida mot ljus
och sanning, som skref och tecknade för
sin svenska publik med hjertligt erkännande,
att han i den funnit goda landsmän.
Så såg V. St. Lerche ut, när han
skapade sig sitt namn. Hans äldste son, Hans
Stoltenberg-Lerche, håller nu som bäst på
att af denna senare namnförbindelse göra
ett nytt konstnärsnamn. Han är
bildhuggare och arbetar i Paris, för hvars
målarskola fadern aldrig hyste sympati, ehuru
han allt emellanåt besökte världsstaden och
till och med en kort tid studerat i Paris,
liksom äfven i München. V. St. Lerche
hade sin ganska utpräglade »nationalitet i
konst», han också. Men det var icke
Norges, icke ens endast Düsseldorffs
nationalitet. Det var i Tyskland hans
konstnärsindividualitet utvecklats till större sympati
för det folkets sätt att se naturen och
människorna, än för andra folks, t. ex.
danskars och fransmäns. Lerche blef så en
tysk konstnär, ehuru född i Norge, men
han behöll sin norska styfhet och höjde
sig till de konstnärer, som visa, att ofvan
om nationalitet i konst står
konstnärsindividualiteten. H. W.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
