Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Min första färd till klippboningarna på Mesa Verde. Af Gustaf Nordenskiöld. Med 5 bilder efter fotografier af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
GUSTAF NORDENSKIÖLD.
Vi lämnade Durango tidigt på
förmiddagen. Min reskamrat körde själf;
i västern är enhvar sin egen kusk, och
något sådant som skjutsbönder
existerar ej. Ingen af oss kände vägen, men
man hade sagt oss, att den ej var svår
att finna. »When you get to the top
of the hill, turn to the right.»
Afståndet till Mancos var omkring 50
kilometer.
Först gick det oafbrutet uppåt
genom en smal dalgång Wildcat Canon.
Vägen var förfärligt dålig, och vårt
åkdon krängde på ett sätt, som
oupphörligen påminte mig om min reskamrats
ord: »break your neck». Man vänjer
sig dock småningom vid allt, och jag
uthärdade efter en stunds öfning utan
klagan att än befinna mig inklämd
mellan min reskamrat och en järnbult,
som på det mest olämpliga sätt var
anbragt i ryggstödet, än med
våldsamhet kastas öfver i hans knä. Jag
försökte emellertid få ett samtal i gång
och gaf min reskamrat en fråga
angående indianerna i dessa trakter. Han
tycktes dock ej vara benägen för
konversation utan gaf blott ett kort svar,
som slutade med att »a good indian is
a dead indian». Min vän var således
egentligen icke filantrop. Efter detta
misslyckade försök rådde en lång
tystnad. Vi hade småningom nått »the
top of the hill», en höjd, där en
storartad utsikt öfver skogklädda platåer
och höga snöhöljda bergstoppar
utbredde sig för våra blickar. Jag
beslöt att göra ännu ett försök att inleda
ett samtal och yttrade något om den
vackra utsikten. »I would not give
two cents a bushel for fine views» blef
svaret. Därmed slutades också mina
försök till samtal. I sanning den
praktiske yankeen i sin prydnad! Slakta
alla indianer! Hvartill duga de, då de
ej kunna arbeta för de hvita? Vackra
landskap, hvad gagn göra de, hvarför
skall man bry sig om något, som ej är
af ringaste praktisk nytta?
Tiden förgick tämligen långsamt, och
vi närmade oss småningom vårt mål.
Efter att ha färdats uppför en mycket
lång sluttning nådde vi en höjd,
hvarifrån en storartad utsikt öfver hela
Man-cosdalen, målet för vår färd, öppnade
sig. Ännu återstodo dock 8 kilometer,
innan byn nåddes. En brant backe
förde ned i dalen. Vägen var här ännu
sämre än förut, och vårt åkdon skakade
och hoppade, som om vi åkt öfver en
nyplöjd och frusen åker. Det gick
likväl lyckligt i början. Men ungefär midt
i backen — krach! brrrr! — går hela
vagnen i olag och vrider sig på något
märkvärdigt sätt på tvären. Vi hoppa ur,
spänna ifrån hästarna och undersöka
skadan.
Min reskamrat hade ej sagt något
på två timmar, och vårt missöde hade
ej gjort honom mera talför. »Kingpin
broken», sade han blott. »Kingpin» en
järnsprint, den sammanhållande kraften i
vagnens invecklade mekanism, är i sanning
ett välförtjent namn. Utan denna
sammanhållande sprint är vår vagn som en stat
utan öfverhufvud, de olika delarne hålla
ej mer ihop, vi kunna ej komma ur
fläcken. Men någon kommer där uppe
i backen, vi måste skaffa åkdonet ur
vägen. Med gemensamma krafter lyfta
vi vraket af vår vagn åt sidan, och förbi
oss rullar diligensen, den farliga
break-your-neck-diligensen, för hvilken min
reskamrat hade varnat mig. Nu var
det i stället han, som, om blott farten
varit litet starkare, skulle brutit både
sin egen och min nacke.
Diligensen har brådtom (ännu en
fördel) och hinner ej lämna oss någon
hjälp. Men snart kommer ett annat
åkdon, hvars ägare är nog välvillig att
lämna oss bistånd. »Kingpin» ersättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
