Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - G. von Rosen. Af Karl Wåhlin. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. VON ROSEN.
85
Vintern inbröt, och konstnären
lämnade Brüssel för att fortsätta sina
studier och sina själfständiga arbeten i
München.
Här hade Wilhelm von Kaulbach,
konstakademiens fräjdade direktör, länge
varit ledaren för de unga på den
konstnärliga vädjobanan, men han var det
icke längre. Lederna omkring honom
hade glesnat och nya inflytanden gjort
sig gällande. Striden, som pågått i två
decennier, höll redan på att afstanna —
af brist på kämpar i den ena hären.
»På hvilkendera sidan segern stannar,
behöfver jag väl icke säga; tidsandan,
den förvända moderna smaken och
materiens seger öfver anden uti alla andra
kulturgrenar åtaga sig till fyllest att
besvara denna fråga.»* Under Pilotys
banér hade realismen ryckt fram och
slutligen vunnit en afgörande seger, då
Courbet, »den krassaste materialismens
apostel», belönades med guldmedalj på
utställningen 1869.
»Det gamla gardet dör, men det ger
sig icke», skrifver von Rosen; »det är
rent uppbyggligt att se gubbarne i
elden.» — »Oaktadt sin allt mer
bräckliga hälsa, trots allmänhetens växande
afvoghet och fastän hans egen son
af-fallit och gått öfver till det motsatta
lägret, där han blifvit elev af Piloty,
fortfar dock Kaulbach, utan att vika
ett steg från den ställning han en gång
intagit, i utförandet af lika berömliga
vapenbragder som dem han räknar från
sin lysande ungdomstid.» Främsta
rummet vid hans sida intog Moritz von
Schwind, som då nyligen fullbordat
Fons Melusinæ, »ett helgjutet, öfver allt
beröm stående verk, hvars motstycke
man förgäfves skall söka annorstädes
än möjligen uti samme konstnärs
förträffliga teckningar till sagan om de
sju korparne».*
* Bref till Scholander.
Mindre entusiastiskt bedömde von
Rosen, såsom vi redan kunnat finna,
den koloristiska skolan, »realisterna»,
som de då kallades. Hans kritik öfver
kartongen och färgskissen till
»Germa-nici intåg i Rom» af Piloty träffar
hufvudet på spiken: »Storartad men
teatralisk anläggning, liflig men uppstyltad
gruppering, behagliga men karaktärslösa
figurer, pittoreska och stillösa dräkter,
en lysande men forcerad färg, en
beundransvärd illusion i detaljer och en
slående onatur i totalintrycket -—• se
där hvad som torde blifva
hufvudresul-taten af detta Herkulesarbete, hvars ram,
innehållande hundratals figurer, väl
håller sina styfva 30 fot i längd.»
Den då mycket firade Makart väckte
hans afsky genom sin slipprighet och
meningslöshet. »Lyckligtvis måste»,
skrifver han, »i följd af det mänskliga
lynnets obeständighet, förr eller senare
en reaktion inträffa och måhända
kommer då, i en fjärran framtid, någon ny
allt försonande reformator att uppträda,
den där, begåfvad med erforderlig kraft,
lyckas att af de hittills fiendtliga
elementerna lifiie och färg, poesi och
sanning, sammangjuta ett helt, som i
möjligaste måtto närmar sig konstens
aldrig uppnådda ideal —
fullkomligheten. »
Det skulle varit svårt att i mera
pregnanta ord angifva konstnärens
personliga ställning till hans lifsuppgift, än
hvad jag här kunnat göra genom
användande af hans egna. Den
konstnärsgestalt, som redan här aftecknat sig i
skarpt markerade drag, går till sin
uppgift såsom en invigd och välsignad
kämpe, genomträngd af en helig
öfvertygelse om rättmätigheten af sin sak
och helt och hållet uppgående i
densamma. Om andra af våra konstnärer
haft mera grace eller mera eld, så har
ingen varit mera uppfylld af allvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
