Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »När djuren välja konung». Några antecknade loci librorum. Af Hugo Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
impressionistisk skildring af Gotlands
Fårö (Kalend. Svea 1893, Sthlm 1892,
pag. 110 o. in). Här säges, hurusom
bland »mavarne» (måsarne, silltrutarnè)
på denna ö finnes en af befolkningen s.
k. mavekung, hvilken han förmodar vara
skrattmåsen, Larus ridibundus. Hedberg
uppgifver att mavarne anföras af denne
sin kung, hvilken synes vara
snabbare och djärfvare än alla de andra.
Vid ett tillfälle, då ett korppar flög förbi
vid ön, iakttog H. att mavekungen med
sina trogna drabanter i hack och häl i
vildaste fart stormade efter fienden.
Att sillen, där den går in mot fjordar,
vikar och sund i mäktiga stim, ledes af
en »konung», det hade man redan länge
sedan klart för sig. Pagehofmästaren
Peter Blidberg förtäljer oss nämligen
följande i sin öfversättning från tyskan
af den travesteradt vetenskapliga och
ofantligt nöjsamma »Acerra Philologica»
(Sthlm 1739):
»Sillkonungen har et tekn på hufwudet,
hvilket är rödt och likt ene krono, och äro
fiällen öfwerallt med kronor zirade från
hufwudet till swantsen.»
Fiskarena på svenska vestkusten och
deras »overtroiske» norska kamrater
hålla fortfarande fast vid en »Sildekong»,
som leder sillens väldiga, välsignade tåg,
och hvilken till emblem af denna sin
höga värdighet har en krona på
hufvudet. Eljes finnes ju — som bekant
— en särskild fiskart, hvars
vetenskapliga namn just är sillkung (Regalecus
glesne Asc.), denna egendomliga,
kolossalt stora, stanniolskim rande fisk med
de öfver ryggen spridda, äktröda fen-
fransarne. Denna sillkung förekommer
ytterst sällsynt ute i Atlantiska oceanen
och norra Ishafvet.
Torskstimmen ledas, tror den norske
skärkarlen, af den s. k. Torskekongen,
en missbildning, abnormitet, hvilken
ytterst sällsynt förefinnes. H. Krøyer
har af bildat den i »Danmarks Fiske»,
2:a bandet, pag. 27, och torde jag efter
W. Lilljeborg, »Sveriges och Norges
fiskar», h. 4 Upps. 1886, pag. 40, få citera
dess diagnos. Den märkvärdiga fisken,
af hvilken jag sett ett ex. förvaradt i
Tromsö museum, kännetecknas nämligen
af »kullrig och framom ögonen starkt
stupande panna och en kort nos, som
icke framskjuter så långt som
underkäken».
I sammanhang med denna
framställning rörande djurens »konungar» torde
få nämnas prof. Reuters i Helsingfors
något egendomliga iakttagelser rörande
bina. Skillnad mellan vise och arbetsbi
förefinnes, påstår denne förf., »ej blott
till storlek och den yttre skapnaden,
utan ock till den inre anatomiska
byggnaden och än mer till instinkt och
intellektuella egenskaper».
Härmed känner man sig ovillkorligt
frestad att sammanställa en annan hans
utsago: »flyttar man nämligen en ung
larv från en drottningcell i en
arbetarevagga, så utvecklas han också till en
simpel arbetare, och tvärt om blifver
en arbetarelarv en vise, om han blott
som tillräckligt ung flyttas i en
drottningcell och erhåller kunglig näring.»
(O. M. Reuter, De lägre djurens
själslif. II. Sthlm 1886, pag. 66.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
