Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Leo XIII. Af Claes Lagergren. Med 1 bild (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO XIII.
101
deras egen kyrkoherdes och mycket
mera än deras biskops. Det finnes
knappt en stuga i Tyrolen, Rhenländerna,
Bretagne eller ens i Ivanada, där hans
porträtt ej hänger vid sidan af familjens
egna.
Om ej Pius IX hade uträttat något
mer än detta, att göra påfvedömet
populärt, så hade han dock uppfyllt en stor
mission. Hans efterträdare hade endast
att taga arf. Denna popularitet var den
rikaste skatt, han kunde lämna honom,
tiarans dyrbaraste juvel. Påfvens sak
hade nu blifvit hvarje katoliks. Hvarje
slag, som riktades mot honom, träffade
alla. En innerlig sammangjutning var
resultatet, och denna gaf åt kyrkan en
sedan länge ej spord kraft.
Men om kyrkan vid Pius IX:s död
kunde glädja sig åt denna enhet och
inre harmoni och kraft, så var hennes
förhållande till den utom henne stående
världen långt ifrån gynsamt. De
egenskaper, som innerligt vid Pius IX fäst
katolikernas kärlek, voro just de, som
kommit honom att stöta de olika
regeringarna för hufvudet. Mannen med
det varma hjärtat, som ansåg sitt kall
vara att strida ända till döden för att
försvara hvad han ansåg sannt och rätt,
och aldrig däri tillåta kompromisser och
eftergifter, kunde icke gärna vara en
skicklig diplomat,
De första åren af Leo XIII:s
regering användas därför nästan uteslutande
på en sträfvan att vinna fred och
återställa de diplomatiska förbindelserna med
makterna. Utan att på minsta vis
kompromettera sin företrädare, med en fin
diplomats hela takt återknyter Leo XIII,
en efter annan, de diplomatiska trådar,
som brustit. Först med Tyskland, sedan
med Ryssland, med Schweiz och från
tid till annan äfven med England, som
för sina svårigheter med Irland och
sina regleringar på Malta ser sig nöd-
sakadt bryta med gamla fördomar och
befullmäktigar ett sändebud hos påfven.
Det var vid Leo XIILs presterliga
jubileum 1888, som man bäst kunde se,
hvad de tio regeringsåren på diplomatisk
väg uträttat, i hvad förhållande han
stod till utländska makter. De femtio
tusen vittnena vid jubelmässan den 1
januari sågo påfven nedstiga från la
sedia gestatoria, med den tiara på sitt
hufvud, som staden Paris skickat
honom, och vid altaret utbyta denna mot
kejsar Wilhelms mitra. De sågo
honom med sultanens ring på sitt finger,
drottningen-regentinnans af Spanien
kors på bröstet, iklädd den mässhake,
som kejsarinnan af Österrike broderat,
två sina händer i drottningens af
England guldfat och mot himmelen höja
konungens af Portugal kalk. Hela
världen, den katolska, protestantiska och
mohamedanska, hade förenat sig att
gifva honom uttryck af sin vördnad, ja
Amerikas indianer, Indiens, Birmas
och Kinas furstar och folk togo del i
denna hyllningstäflan.
Hvem hade kunnat tro, när
kulturkampen i börjkn på sjuttiotalet firade
sina triumfer och majlagarne drefvo
biskopar och prester i landsflykt och
fängelse, att kejsar Wilhelm och
Bismarck skulle så snart få utsträcka
handen till försoning med Rom? Melchers
och Ledochowski voro fängslade;
Köl-nerdomen invigdes, man skulle kunna
säga militäriskt, utan sin ärkebiskop;
601 församlingar med 1,600,000 själar
hade man beröfvat ali andlig vård,
deras präster voro antingen förjagade eller
hade dött, utan att efterträdare tillsatts.
Preussen själft hade börjat få ögonen
öppna för farorna af denna beprisade,
ärorika kulturkamp. Socialism och
anarkism tillväxte i en förfärande grad. Det
onda, som hittills lämnat de katolske
arbetarne oberörda, började nu äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
