Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Målaren Ernst Josephson. Af Richard Bergh. Med 8 bilder - II. Hans personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
målaren ernst josephson.
I I I
Josephson föddes ungefär på samma
tid som romantikens stolta fantasiskepp
aftacklades och ombyggdes för nya, mera
praktiska ändamål. Den gyllne
gallion-bilden och öfriga fantasifulla symboler,
som smyckat det, hade redan under de
sista djärfva upptäcktsfärderna öfver
hafven slungats öfver bord — såsom
onyttigt kram; det återstod nu bara att
fullända förstörelsen. Fartyget
gråmå-lades utan och innan och inreddes efter
naturalismens fordringar. Hädanefter
skulle det endast göra regelbundna
turer i kända farvatten; äfventyren voro
slut. Men svallvågorna från alla de
förutgående, vilda färderna hunno först
på 50- och 60-talet vår aflägsna kust
och kastade där upp en del spillror af
de försmådda gyllne prydnaderna. Bland
dessa spillror hemtade den tidens
ungdom näring för sin själ. Josephson
höide till denna.
En konstnärs själ tar, i kanske ännu
högre grad än hans öga, intryck för
hela lifvet af de verk, hvarmed den
under första ungdomstiden, då känslorna
äro friskast och sinnet mottagligast,
kommer i beröring. På Josephsons
ovanligt känsliga natur utöfvade
romantiken ett outplånligt inflytande. Man
kan säga att han var född och uppfödd
till romantiker — i detta ords
ursprungliga bemärkelse. Han ägde romantikerns
upprörda blod i sina ådror, han ägde
riktningens starka dragning till allt
hvad fantasi och stämning tillhörer —
han hade riktningens böjelse för historia,
legender, sagor — dess dyrkan af
Shakespeare. Med Shakespearekulten följde
smaken å ena sidan för det våldsamma,
å andra sidan för det naiva, älskliga.
Josephson besatt redan af naturen dessa
två sidor af det shakespearska lynnet.
Han var våldsam i sina känslor och i
dessas yttringar, ena stunden sjudande
af lefnadslust, öfversvallande af entusi-
asm, lågande af tro på sig själf, på sin
sak, på sina vänner, på hela världen,
andra stunden öfvermåttan dyster eller
vild af harm, sårad af alla de små,
giftiga nålstygn, som hvardagsmänniskorna
alltid hafva "till hands åt
stämningsmänniskan, denna oppositionsnatur, som icke
kan hålla sig inom skrankorna för den
allena saliggörande korrektheten. Men
under den våldsamma ytan, längst inne
i honom bodde en vek, själfullt fin
natur. Han var så rädd om denna, så
blyg för den, så orolig, att den skulle
profaneras, att han ofta afsiktligt dolde
den under en täckmantel af grofhet,
hvilken kommit mången att se ytligt
ensidigt på honom. Han älskade med
sin ena natur det praktfulla, sydländskt
glödande, det bullrande, passionerade,
vildsinta, uppjagade — det starka
skrattet liksom smärtans ångestskri. Med
den andra älskade han det naiva, det
lekfulla, det innerliga, det blidt
drömmande, det nordiskt vemodiga — det
skälmska leendet och den hjärtnupna
sucken. En ung skald, som anmälde
den år 1888 utkomna diktsamlingen
»Svarta rosor», fällde om
författarenkonstnären det yttrandet, att han tycktes
bära söderns brand i sin högra hand,
nordens vemod i den vänstra. Dessa
dikter åskådliggöra också på ett
verkligen målande sätt de bägge
ytterligheterna i konstnärens temperament. Så
se vi t. ex. det våldsamma och
prakt-lystna hos honom i den sublima början
till dikten »Liten Faun födes»:
Solen slog
himlen röd
med sin glöd
bakom skog.
Där kaskaderna rulla och fly,
najader gunga, tritoner gny,
ha, ha, ha! under träden dansen går,
nymf och satyr i skogen fira fester,
smidiga steg, kärleksdruckna gester,
draken i grottan med vingarne slår.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
