Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Att dö. Af Arne Garborg. Auktoriserad öfversättning för »Ord och Bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att dö.
J33
och alla menniskor blefvo förtjusta i
»Hannibal». Den här Lizzie, stackars
flicka, hon blef så förtjust i hästen, att
hon gjorde sig ett ärende till mig ...
bara för att få vara med om en
åktur, hm. Men . .. ja, du kan lägga det
på minnet, Hans: det vill gärna följa
olycka med kvinnorna. Hm-hm.
Obekanta fruntimmer skall man akta sig
för ... på alla sätt. Hm; på alla sätt.
— Nå ja; hästen skenade.. . och det
värsta var, att Lizzie höll tömmarne.
Det gick så hastigt — innan jag kunde
få fatt i tömmen och få makt öfver
Borken, kom det ena hjulet i diket ...
vagnen i stengärdet, och i tusen bitar
med ens; Lizzie med hufvudet mot
gärdeskanten... hja! —• Jag blef hittad
ett stycke längre bort och fick en
lindrigare stöt, men blef sanslös, jag
också; den enda skillnaden var, att jag
vaknade upp igen ... i denna världen.
Hm. Ja.g har bara ett minne af vild
fart; ett brak, en stöt . . . hjul och
vagnskaklar om hvarandra uppe i luften. . . .
Jag kände ingen smärta, och det kände
hon inte heller; jag såg det på henne
sedan. Ansiktet hade bara detta
uttryck af spänning, som det måste ha
fått, då hästen började skena; hon låg
liksom och höll tömmarne ännu. Kring
munnen ett drag af fast vilja: hon
skulle nog reda sig. . . . Hm.
Stackars barn. Det gjorde mig ondt om
henne. Men döden blef henne lätt
nog. —
— •— Solen sjönk och sjönk. Jag
stödde mig mot altanens räckverk och
såg på molnen. Han satt och stirrade
med döda ögon ut öfver hafvet eller
in i sig själf.
— Och nu, då jag blef sjuk —
började han på nytt — då var döden där
igen. Jag steg upp på morgonen
liksom eljes; skulle just börja kläda på
mig; då känns det, som om golfvet
försvinner under mig.... Jag trefvar
efter fäste, men allt sviktar, glider
undan ... och en makt, mot hvilken man
inte kunde tänka sig att göra motstånd,
drog mig till golfvet. Jag var mera
förvånad än rädd. Hm. Den makt,
mot hvilken man inte kan tänka på
motstånd —• när man känner, att det är
den, så blir man lugn.
Då jag vaknade, var jag bara
en tung. . . tyngd, som låg och sjönk
djupt, djupt ini något mjukt och mörkt;
bly ... bly . . . tung som bly; matt så
att det sved i hvarje nerv. — Ah, så
matt. — En smula svindel kände jag;
sängen liksom flöt med mig. .. . Jag
hade inte något klart medvetande; jag
var bara denna tunga sömnmassa. Att
öppna ett öga, röra ett finger ...
otänkbart. — Det föll mig inte in ens; hvila
var det enda jag ville. Hvila med
hvar blodsdroppe och hvar cell, hvar
muskel och hvar sena ... bara sjunka
ännu djupare ned i hvila, ännu längre
in i sömn; somna bort, somna alldeles
bort... så att det blef natt, bara natt.
Hm. Jag visste, att denna natt var
döden, men jag längtade likafullt,
längtade med matt, nöjd ro: jag visste,
det kom nog. Bara det att ha
medvetande var så tröttande — åh. Att
få sträcka sig ut och dö .. . hvilken
svalkande lisa. — Det är så man är
rädd för döden, när han kommer
tillräckligt nära.
Ännu känns det ofta, som om
jag bara behöfde lägga mig på ryggen
och andas ut. Och det är en så
välgörande tanke. — —
Det är dumt, att man ritar af
döden som ett benrangel med en lie.
Det är ett munkpåhitt, hm. Sådana
människor ha aldrig sett döden. Det
är inte något benrangel; det är en god,
mild gud. Eller en gudinna.
Allvarlig och blek, sträng att se på; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
