Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konst. Målningskonsten i 19:de seklet. Af Georg Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONST.
Målningskonsten i 19:de seklet.
•^Seklet nalkas sitt slut. Historieskrifvarne
^T börja allt oftare, hvar och en inom
sitt område, att sammanfatta det såsom ett
helt, såsom en egen afslutad period, hvars
porträtt de söka att teckna, och hvars
resultat de söka att hopsummera.
Ett sådant arbete är den i stort anlagda
»Geschichte der Malerei im ig:en
Jahr-hundert», som författas af en bekant
konsthistoriker i Tyskland, Richard Muther, och
hvars lofvande början nyligen utkommit på
trycket. Boken vittnar om så mycken
personlig kännedom af konstverken och om
så stor förtrogenhet med hithörande
litteratur, den är så liflig både i tankegång och
stil, så lättläst, isynnerhet för att vara tysk,
och — icke minst — så rikligt illustrerad,
att den måste bli en både angenäm och
nyttig bekantskap att göra för hvar och en,
som intresserar sig för det i sig själf så
intressanta ämnet. Men just emedan
anmälaren det tror, skulle han vilja vidfoga en
reservation mot Muthers åskådningssätt i
vissa hufvudpunkter.
Man lär känna detta på visst sätt redan
af den mycket utförliga
innehållsförteckningen och än bättre af de inledande kapitlen,
särskildt det, som har öfverskriften »Tradition
och frihet».
Konstens frihet och själfständighet, dess
obundenhet af tradition — märk antitesen
»tradition och frihet» — dess ursprunglighet, dess
omedelbara förhållande till lifvet och naturen,
dess egenskap att vara en »första-hands-konst»
o. s. v. — detta är det. hufvudsakliga kriteriet
för författaren på äkta konst, detta är det
■egentliga målet enligt honom för särskildt den
moderna målningskonstens sekellånga
sträfvan, dess egentliga program, och det är
emedan den modärna konsten lyckats att
segerrikt genomföra detta program, som
författaren uti det sekellånga förloppet ser en
enda stor sammanhängande utveckling.
Seklets måleri börjar med att vara
fjätt-radt i den klassiska traditionens järnhårda
band. Det befriar sig så från detta tvång
blott för att ålägga sig ett nytt, i det
konsten ger sig i romantikens våld.
Den modärna emancipationen börjar så
småningom i England, hvilket här likasom
inom nästan alla områden är det land, som
tager de första initiativen och redan på
1700-talet med Hogarth, Reynolds och
Gainsborough gör de första riktigt moderna
uppslagen, samt i Frankrike, som från det
förgångna århundradet lyckats bevara
åtminstone en solid teknik. Tyskland och de
öfriga länderna följa efter. Tecknarne och
karikatyristerna i England (Gillray,
Cruiks-hank m. fl.) och Frankrike (Carle Vernet,
Henri Monnier, Honoré Daumier m. fi.)
äro de första som våga att återge fullt
modärna, samtida figurer. Genremålarne följa
efter, ehuru de söka mildra sin djärfhet
med att inlägga i sina taflor ett starkt
no-vellistiskt och anekdotmässigt drag. Det
viktigaste steget till »modernism» taga
landskapsmålarne i England (Turner, Crome
m. fi.) — engelsmännen äro »de första
som befria sig från kompositionen och
ga-leri-tonen» — och i synnerhet i Frankrike
(Fontainebleau-skolan, Théodore Rousseau,
Corot m. fl.). De franska landskapsmålarne
gingo ut i naturen för att ostörda af ali
skoltradition återgifva blott hvad de själfva
sågo. De sökte sig där »un endroit ecarté
oti d’ëtre véridique ön eut la liberté» och
skapade »le paysage intime». Och deras
själsfränder bland figurmålarne med Francois
Millet i spetsen följde deras exempel och
skildrade verklighetstrogna figurer ur det
omgifvande lifvet. Därmed var figurernas
och milieuns sanning eröfrad. Därmed ock
det anekdotmässiga, humoristiska,
episodmässiga öfvervunnet i måleriet. Målaren
var blifven målare, ingenting annat.
»Att lära känna, iakttaga, återgifva
naturen utan främmande tillsats, utan afsikt
var från denna stund det första, som
kräfdes af målaren. Likasom samtidigt
vetenskapen återvände till den analytiska
ex-perimental-metoden, historieforskningen till
källstudiet, och litteraturen ville samla
»mänskliga dokument», så fordrade konsten, att allt
konventionelt skulle bortläggas, fordrade
hänsynslös sanning utan någon som hälst
kompromiss. Att skildra ett stycke natur
hette från denna stund att vara målare.
Vetenskapen står lidelsefri och själf-lös
(selbstlos) gentemot naturen för att fatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
