Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruksherrn. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruksherrn.
Af Verner von Heidenstam.
i skulle endast själfva ha sett den
gamle bruksherrn för att genast
ana, att han var oinskränkt fylkeskonung
öfver tre hela mil vilda tivedsbygder.
Högdragen var han ingalunda utan
språksamt nedlåtande mot litet hvar
men i synnerhet mot dem, som genom
sitt beroende voro blyga och ödmjuka.
leke heller var han slösaktig. Hvem
skulle ha hopspunnit en sådan
beskyllning? När han spatserade på sina vida
ägor, hade han på käppen i stället för
doppsko en liten spade, med hvilken
han allt emellanåt tog upp spillningen
från vägen och kastade den in på
åkertäppan. Drängarne logo vid harfven,
när de sågo honom på andra sidan
gärdesgården böja sig och handtera sin
järnspade. Men hans orädda vana att
på skämt eller allvar kasta hvem som
helst ett glåpord i ansiktet förrådde att
han aldrig mött en motsägelse på de
aderton år, hvilka aderton gånger lagt
sin nyttiga snö öfver moras och
vintervägar sedan den höst, då han fick
kaptens afsked. Hans hörsel hade länge
varit dålig, och kanske visste han icke
själf, att han ibland tänkte högt. Till
och med en gång, då han gästades af
en excellens, som upptornade allt för
många plättar på sin tallrik, hörde till
sin skräck hans systrar honom vid
middagsbordet helt lugnt och halfhögt
utbrista för sig själf: Si en så’n plättlasse!
Han var godhjärtad och nöjeslysten,
men mer än femtonhundra människor
tilltalade honom aldrig annat än med
hatten i handen, och bruksbokhållarnes
rum hade han låtit bygga öfver själfva
knipphammaren samt befallt, att man
skulle draga påhvar morgon klockan fyra.
Det fans emellertid ingen orkeslös
stackare på godset, som han ej genast
gaf ett undantag, och just i sin
blandning af oöfverlagd frikostighet och
ytterlig sparsamhet liknade han sina
föregångare ända upp till farfars farfar.
Det var denne, som först hade kommit
till trakten, då bruken ej än voro
anlagda eller erhållit koncession. En
julafton hade han hos en bonde, innan
gröten burits in, skjutit med sin lodbössa
sju räfvar för glugg och, förtjust öfver
sådana jaktmarker, beslöt han att stanna
där för alltid. Med tiden blef han
sedan så öfvermodig, att han i stället för
stol satt på en tunna, som var fylld med
kopparmynt. Nu hade dock sederna
förmildrats och kopparmynten blifvit så
mycket mindre och lättare att
bruksherrn utan skryt kastade dem i sin
pulpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
