Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bruksherrn. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukshernn.
spektorn verkligen det? Hvaba? Godt!
Det kan jag tro.
Först fram mot middagen blef hans
lynne ljusare, och det var i skymningen,
när hans båda ogifta systrar Constance
och Melusine sutto i hvar sin lilla soffa,
som han började samtala. Själf satt han
ensam i den långa midtsoffan under en
tafla af Hillerström och knackande med
långfingret på gafvelns mahogny. På
den gråhvita tapeten syntes otydligt i
den tynande dagern Olympens gudar,
och utanför fönstren, hvilkas rutor nedtill
kantades af snö, låg trädgården
begrafven under drifvor, och hamrarne sjöngo
i den långa tystnaden sin döfva,
hem-trefna arbetssång. Då någon af dem
ett ögonblick förstummades, var det som
hade en af ställets pulsar upphört att
slå. Stillheten medförde en känsla af
tomhet, som först vek när de båda
smärre hammarne åter tvemännings
stämde i. Men när så smälthammaren
föll in med sin bas liksom djupt nere
i jorden, ljöd de andras korta dunk
endast som ett ifrigt och småaktigt gnabb.
Brefven voro få och nyheterna inga,
och tankarne samlades därför beständigt
gärna kring samma ämnen liksom tama
dufvor kring det fönster, där de äro vana
att finna korn. Bruksherrn talade med
förkärlek om spökhistorier, ty det syntes
honom aristokratiskt att en gammal
gård var rikt rustad med sådana. Men
det var särskildt en berättelse, till
hvilken han så ofta återvände, att hon
nästan vardt som en inskrift öfver dörren
till hans själ. Alla kunde den länge
sedan utantill, men hon var så
sammanvuxen med hans person, att de
liksom hade ett behof af att åter få höra
den, om de ville att en viss frispråkig
glädtighet skulle lösa tungorna för
aftonen.
— Det fins mycket outredt, kunde
han begynna, mycket dunkelt. Jag har
särskildt ett minne, som lärt mig att
icke skratta åt det öfvernaturliga i lifvet.
När han uttalade dessa ord,
bleknade de båda halfvuxna sönerna, hvilka
i hans närvaro alltid måste förbli
stående, och som därför med händerna på
ryggen lutade sig mot hvar sin
dörrpost. Bredvid dem stod informatorn,
den krullhårige studenten, som
behandlades så barskt, att han icke ens fick
spisa vid stora bordet. Men ingen af
dem dristade med ett ord falla i talet
eller locka fram den beundrade och
efterlängtade berättelsen, hur girigt de
än lyssnade. Det var på sin höjd gamla
faster Melusine, som kunde våga ett
sådant steg.
— Du menar kanske den där
kappsäcken, tordes hon möjligen inskjuta
försiktigt och varsamt frestande.
Ofta nog svarade bruksherrn
ingenting, och då var historien utan hjälp
förlorad för den kvällen, men kom han
riktigt i patriarkaliskt humör, kunde det
hända att han började berätta.
— Ja, brukade han då svara. Jag
kan aldrig gå upp på vindskontoret och
se den röda kappsäcken med sitt
mal-ätna tapisseriarbete utan att minnas
något, som hör till det mest
oförklarliga, jag någonsin upplefvat. Ni vet
nog. Hvaba? Det var när jag skulle
resa på ångbåt från Stockholm till
Karlskrona. Godt! Jag hade många
saker med mig i hytten, men jag mins
tydligt och klart, att ungefär när vi
gingo förbi Jungfrun, öppnade jag den
där röda kappsäcken och tog fram min
tobakspung. Så kommo vi till Kalmar,
och där lågo vi ett helt dygn för tjocka.
Nå, men hvad tro ni sedan hände? Jo,
när jag så, då vi väl voro ute på sjön
igen, skulle lägga in tobakspungen, var
den röda kappsäcken borta. Godt! Jag
genomletade hela hytten. Jag vände
mig till kaptenen. Jag gick omkring’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
