Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mormor generalskan. En rysk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^54
mormor generalskan.
ligen endast den, som håller på att dö
af törst, kan dricka däraf. En vacker
dag inflyttade tyska kolonister till dessa
vattenlösa stepper, och de gräfde vid
sina nybyggen ypperliga vattenbrunnar.
Mången vände sig till tyskarne och
bådo, att de för dem skulle yppa
hemligheten af huru man upptäcker en
källåder. Men mecl en besynnerlig,
egoistisk envishet bevarade de sin
hemlighet. Då vände sig
Schalaschnaja-borna till mormor generalskan, och hon
hjälpte dem ånyo. Hon bosatte sig
bland tyskarne, gjorde bekantskap med
de mest inflytelserika männen bland
dem, och slutligen omtalade de för henne,
huru de upptäckte närvaro af vatten på
ett visst djup i jorden. Efter en kort
tid syntes öfverallt kring Schalaschnaja
brunnar med utmärkt dricksvatten, och
för närvarande lida byns invånare ej
hälften så mycket af febersjukdomar
som förut. I grannbyarna fick man
snart höra talas härom, och grannarne
kommo i mängd till generalskan för att
spörja henne om hemligheten. Hon
nekade att sprida den vidare, det hade
hon lofvat tyskarne, men strax före sin
död skulle hon — —
Ja, i sanning hade mormor
generalskan förtjänat den titel, som miren i
Schalaschnaja gifvit henne.
Jag blef bekant med mormor
generalskan för flera år sedan; vissa
omständigheter kvarhöllo mig en hel
sommar i Schalaschnaja, och under den tiden
gjorde jag generalskans bekantskap.
Oaktadt sina sjuttio år var hon ännu
ganska liflig. Hon bodde ensam, ty
hela hennes talrika familj — man, barn
och barnbarn — hade dött i koleran
1850. Fastän hon tyckte om sällskap,
ville hon likväl ej bo hos någon af
grannarne, ehuru flere af dem uttryckt sin
önskan att taga vård om henne.
— Nej för ali del, hvarför det? —
brukade hon svara, om det ämnet kom
på tal. — Jag vill själf vara frun i
huset; i ett främmande hus får man snart
höra det gamla ordspråket: »hvarje syrsa
bör hålla sig i sitt spiselhål». Nej, så
länge jag kan röra mina armar, skall
jag nog sköta mig själf.
Och hon skötte ett helt litet
landtbruk: sådde på sin åkerlapp och hade
ett par oxar, en ko och tio får. Hon
gjorde själf alla sysslor i hushållet,
endast de tyngsta — plöjningen och
höbärgningen — gjordes för hennes
räkning af hela kommunen.
Schalasch-najaborna voro i allmänhet alltid villiga
att hjälpa generalskan både i ett och
annat, men hon tog så litet som möjligt
af deras hjälp och försökte reda sig på
egen hand. Hon var ovanligt arbetsam
och kunde ej trifvas, om hon ej hade
något att göra. Jämt var hon
sysselsatt, än hade hon något att göra på
gården, där hon skötte om sina höns
och husdjur — grisar, kalfvar och får
— än var hon ute i köksträdgården
och rensade bort ogräs eller gräfde
sängar, än satt hon och sydde eller
stickade. Generalskan t3^ckte särskildt
om arbete ute på fältet, oaktadt sin
skröplighet brukade hon själf skära sin
säd, och hon sörjde öfver att hon ej:
längre orkade plöja och slå. Hon tyckte
om att berätta om den tiden, då hon
kunde täfla med den starkaste plöjare
i Schalaschnaja och i ridkonst ej gaf
tappt för byns skickligaste ryttare . . .
Ej under då, att hennes förrådshus
alltid voro fulla, tack vare en sådan
arbetsamhet. Hvad hade hon icke allt
på sin gård, i sina visthus, i lider och
gömställen? Genéralskan brukade ofta
med stolthet säga, att hon aldrig lånade
något af sina grannar, under det
däremot de ofta kommo till henne med
olika anhållanden: än var det en hö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
