Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Mormor generalskan. En rysk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
!.s8 MORMOR GENERALSKAN.
— frågade hon, i det hon lyfte kryckan
i ena handen och i den andra höll en
knif öfver sitt hufvud.
— Hvad vill mormor skrapa ut? —
frågade han, görande sig oskyldig som
ett får.
— Jag vill skrapa ut märket för din
skuld.
— Min skuld? Hvilken skuld? Jag
tror inte jag är skyldig någon — och
hvad beträffar er, att jag skulle vara
skyldig er, det minns jag då sannerligen
icke.
— Hvad? inte skyldig? Men det
var ju du, som lånade pengar af mig,
det står märkt här!
— Hvad är det för en revers? Ar
kryckan en revers? Kryckor användas
af gamla människor att stöda sig på,
men inte att skrifva upp sina
gäldenärer skulder på, det är inte lagligt. Ni
måste lägga bort denna vana. Har ni
något kvitto?
— Hvad för slag-s kvitto? —
frågade generalskan förskräckt, i det hon
lät armarne sjunka med kryckan och
knifven och såg på folkhopen, liksom
för att söka stöd hos dem. — Hvad är
det han säger för något, gubbar?
Men gubbarne tego liksom hela den
öfriga folkhopen. Alla tittade på
Cho-por med spänd uppmärksamhet. Många
stodo där med gapande mun. Alla
väntade på något ovanligt, något
oerhördt.
— Hvarför i ali världen kommer
du hit, otäcka käring —- sade Chopor
i det han tvärt bytte om ton och stod
med händerna mot höfterna, — och
bråkar om dina fordringar, ifall du inte har
någon revers? Du kan ju sätta ihop hvad
du behagar! Det var bara förr i
världen, då du var ung, som folk lefde som
dårar. Någon rispade i kryckan och
skrek sedan: »skuld! skuld!» Nu för
tiden sköter inte bildadt folk sina af-
färer på det viset. Om du har en
revers, så betyder det, att jag är skyldig;
om du inte har någon, så är det aldrig
värdt att tala om skulden. Du kan
märka på dina kryckor så mycket du
vill, det frågar ingen människa efter! —
Och så gick han in i sin stuga.
Verkan var öfverraskande.
Folkskaran stod som förstenad, alla stodo
tysta och stirrade på platsen, där
Chopor hade stått. De kunde icke fatta,
hvad som skett. Men så småningom
kunde man märka, att de tänkt efter
och uppfattat situationen; de började
tala sins emellan, och jag häpnade öfver
de omdömen jag hörde uttalas.
— Han har rätt; nu för tiden kan
man inte lefva som förr i världen, det
är omöjligt. Den, som nu för tiden litar
på samvetet, sitter snart utan bröd. I
våra dagar måste man passa på
tillfället — därför hafva vi också
marknaden.
— En sådan skälm han är, den där
Chopor! Han förstod sig på att vinna
den gamla gummans förtroende till den
grad, att hon öste åt honom en
förfärlig summa pengar. Och han, som
aldrig kallades annat än »trana» och
»dåre», se nu hvilken klok människa
han blifvit!
— Ja; och vi, som ansågos vara
kloka, vi få nu sitta utan bröd, men han
som var dåren, tänker bygga sig ett
herrskapshus, ett sådant, som de ha i
städerna.
Och så vidare, allt i samma stil.
Med ett ord, ali den smuts, som hade
samlats hos Schalaschnajaborna under
inflytande af »den nya tiden», kom nu
i dagen och undanskymde det goda,
som fordom utmärkt förhållandet
mellan dem och generalskan. Och det var
märkvärdigt, att man ej hörde ett enda
ord af medlidande för den bedragna och
på det nedrigaste sätt förhånade gene-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
