Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mathilda roos.
och skrek, och ögonen lyste af
förnöjelse.
— Mera . . . mera! — ropade han,
så snart Brita-Lena tystnade — jag vill
höra mera om troll och jättar och sådana
där, Brita-Lena ska’ berätta mer... för
d’ä så roligt så. . .
— Ja, så va’ de’ nu hä om henne,
jättekvinnan Folma — fortfor Brita-Lena
med entonig röst — ho’ va’ dotter te
Vässle i Söråker, ett ohiskjelit troll, å
ho’ va’ en olämpa så le’ trollkona, ho
också. Nu ska’ Sten få höra, hva’ ho’
gjorde ...
— Nå, hur gjorde hon dåf -—
utropade Sten, mer och mer intresserad.
— Jo, hä ska’ Sten få höra. Ho’
å hennes far Vässle, di bodde på
Klacken på Valleråsen, å di bor där ännu den
da’ som ä’, sir Sten. För ibland om
rnornarna ryker de’ från Klacken, å då
ä’ hä trollet, som steker strömming åt
far sin, kan veta. Stackare, ho ska’ fäll
ha nåt å äta ho också. Men på den
tiden, som ja’ talar om, satt Folma å
grufva’ sej värre, för di kristna begynte
te å bygga kersser rundt omkring, å hä
va’ då inte nåt som Folma tytje om, int’.
A så en dag, när kerssa vår höllt på å
muras, tog ho’ en olämpa så väldi’ sten
ur klippan å vrok den med ali kraft tvärs
öfver Lenna bort till kerssan. Men
stena’ ho’ kom aldrig fram, ho’ stanna’
i Lenna, och där kan ho’ ses den da’
som ä, där ligger ho’ som ett stort åbäk’,
som tittar upp ur sjen.
— Men hvarför skulle Folma vara
så ond pä kyrkan? undrade Sten.
— Ja, kan säga hä? — svarade
Brita-Lena betänksamt — ho tytje fäll att hä
va’ ledt å se kerssan.
—- De’ va’ därför att ho’ va’ ett
hedniskt kvinnfolk, upplyste Ingrid, i det hon
vände sig om och såg på Brita-Lena med
ett litet öfverlägset leende, därför kunde
ho int lida att Herrens Kristi ljus kom
in i lande’. För hedendomen hata’
kristendomen, å’ hä gör den den da’ som
i da’ ä’ också . . .
— Inte finns de’ några hedningar nu,
inte? inföll Sten.
— Jo, hä gör de’, svarade Ingrid litet
hårdt — alla som int’ förtrösta på Herren
å int’ älska Herren Jesus ä’ hedningar,
fast dom kallar sej kristna. Å tocke
folk finns de’ nu godt om.
Den lilla länsmansfrun, som satt nere
vid dörren och hörde på flickornas
samtal, ryckte oförmärkt till. Hon visste ej,
om det var på henne Ingrid syftade, men
hon kände sig träffad af hennes ord, ty
hon insåg, att hon i detta ögonblick icke
alis litade på att Gud skulle beskydda
hennes man, ja att hon icke ens hade bedt
därom. Men hennes hjärta var så
oroligt, och tankarna flögo omkring som
uppskrämda fåglar, så att hon icke ens
kunde hålla dem samman till bön.
Lille Sten säg på Ingrid med
sam-manrynkade ögonbryn; därefter vände
han sig hastigt mot Brita-Lena och
utropade:
—- En saga till, söta Brita-Lena 1 Men
de’ ska’ vara om riktiga hedningar, inte
så’na sotn Ingrid talte om, inte. . .
— Ja, kan säga hva’ en nu ska’
finna på? ■— undrade Brita-Lena, i det
hon bekymrad strpk med handen under
hufvudklädet. — Ja, de’ va’ förstås hä’
om prästen som allri kom fram te
otte-sånga. Vill Sten höra hä, då?
— Ja . . . ja, sota Brita-Lena!
— Ja, hä’ va’ nu på den ti’en trolla
höllt på te tappa regemente, å de’ va’
julotta, å klockorna hade ringt, å folke’
satt redan i kerssan å vänta på pastorn.
Men stun’ på stun’ gick, å klockarfar
gick upp och ned på gånga, å tytje nu
hä va’ ledt att prästen dröjde så. Men
saken va’, att hä va’ en okuslin väg
pastorn hade te å fara, skoglejes, på
gaddar och stigar, där en int’ va’ säker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
