Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid korsvägen. Ett kapitel ur en längre berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
mathilda roos.
dock tillräckligt för att Ingrid kunde
känna igen dem allesamman och för att
de skulle kunna se henne, där hon stod
ensam mot en mängd druckna skälmar
med laddade bössor.
Då hon kom ut, blef det först
ljudlöst tyst i den larmande hopen, och allas
blickar vändes mot henne; det var
tydligt, att hennes djärfva uppträdande slog
dem med häpnad.
Men så ropade plötsligen en hes,
vredgad stämma:
— Djäkeln anacka dej, din leska!
Hit me’ befallningsman, annars knäpper
ja’ dej!
Ett skrän af hotande röster instämde,
och ett par bössmynningar höjdes mot
Ingrid.
Men Ingrid lät dem icke komma vidare;
åsynen af den gosse, som hon tyckte
om, och som nu stod där drucken och
svärjande, gjorde henne hänsynslös och
likgiltig för ali fara.
— Ä’ ni karlar, ni? — ropade hon
med stark stämma, som öfverröstade
sorlet därute — ä’ ni karlar, som vill skjuta
på en ensammen stinta? Ta’ å skjut på
gammel-kiss ner i källargluggen, töcken
gärning hampar sej bäst för tockna fega
stackare som ni!
Ingen svarade på Ingrids gäckande
utfall; det blef å nyo alldeles tyst bland
den nyss skrålande hopen. Ingrid fortfor
i samma ton:
— Gå hem, sier je! I har int’ nåt
här å göra! Så sant je lefver, ä’
befallningsman int’ hemma. Här ä’ int nå’n
ann’ än je å frun, som I skrämt från
vette me’ ert skjutande. Res hem, sier
je, hvar å en te sitt!
leke heller nu kom det något svar.
Ingrids hela personlighet tycktes verka
hypnotiskt på karlarne; midt i detta
tillstånd af djurisk slöhet och vild
hämndlystnad hade dock de flesta af dem kvar
så mycket sans, att de kände sig träffade
af den unga kvinnans modiga
uppträdande. Utan att säga ett ord hvarken
åt Ingrid eller åt hvarandra lomade de
så småningom den ene efter den andre
bort till kärrorna, vinglade upp på sätet
och gåfvo hästarna lösa tyglar.
Snart hade ljudet af den sista kärrans
skramlande mot bron dött bort, och
nattens tystnad, afbruten endast af
strömmens oroliga forsande, bredde sig å nyo
öfver nejden.
Med en djup suck lämnade Ingrid
förstugubron och gick in i huset för att
uppsöka sin matmor.
Så snart hon kom in, fick hon se
Brita-Lenas hufvud dyka upp ur
källardörren.
— I Jösse namn, ha di gått nu? —
ropade flickan och tittade upp med
förskräckta, stirrande ögon.
— Ne, hä ha’ di då int’, di ha gått
i djäfvelns namn, har di — svarade
Ingrid strängt.
— Ja, men gått har di då? fortfor
Brita-Lena, som för ögonblicket var
likgiltig för allt, utom att hon inte mera
behöfde frukta att bli skjuten.
— Ja, gått har di nu — svarade
Ingrid kort — så hä å’ nog bäst du
hafver dej opp i rappe!
Brita-Lena hörsammade kallelsen,
under det hon pä samma gång försiktigt
såg sig omkring, liksom hade hon i det
längsta fruktat något skurkstreck.
— Hä va’ då fall’ ena dolska
gvi-nare, ■—- utbrast hon, under det hon med
handen slätade sitt hår, som stod likt ett
skogssnår omkring henne — ge sej te å
skjuta på stintor å käringar! Assa då,
tockna karar!
I trappan mötte Ingrid frun, som
klädt både sig och Sten, och som nu, dä
hon märkte, att allt var tyst och att
karlarne farit sin väg, kom ned för att höra,
hur allt stod till.
Ingrid berättade hela förloppet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
