Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om örats form. Af Carl M. Fürst. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om örats form.
329
kanten inrullad endast i sin främre del.
Så småningom bildas örfållen i sin helhet
genom att kanten allt längre bakåt
invi-kes mot örats centrum.
Det är en ej ovanlig företeelse inom
utvecklingshistorien, att en eller annan
del så att säga stannar i utvecklingen,
antingen så, att formens både utbildning
och tillväxt upphöra eller så, att denna
senare fortgår, men formutvecklingen
afstannat Detta kan bero på många
orsaker, såsom t. ex. direkt yttre
hämmande, ärftlighet m. m. Formen hos den
utbildade människan blir densamma som
hos fostret vid den tid, då utvecklingen
stannade, och emedan detta kan ske än
vid en tidig period och än vid en senare,
så kunna också formerna under lifvet
representera olika utvecklingsstadier. I
öfverensstämmelse härmed kan också ett
afbrott i invikningen af örats kant inträda,
och inan är sålunda fullt berättigad att
säga, att öron med olika utvecklad örfåll
stannat på olika utvecklingsstadier, samt
att den med den kortaste invikna kanten
representerar en tidigare period än den
med längre d. v. s. större örfåll.
På öron med kortare örfåll framträder
ofta en intressant bildning, som kallas
den Darwinska örspetsen. En
bildhuggare YVoolner gjorde först Darwin
uppmärksam på denna och att en
motsvarande spets fanns hos vissa apor. Den
Darwinska örspetsen är ej, såsom flere
författare ansett, örats högsta spets, utan
den sitter lägre och längre tillbaka. Man
finner den enligt Schwalbe hos fostret
på det ej ännu invikna örat. Vid
invikningen riktas spetsen framåt. Oftast
öfvergår den så småningom till en
förtjockning i kanten och kan till och med
reduceras därhän, att den blir omärkbar
för både syn och känsel.
Schwalbe har fäst uppmärksamheten
på ett annat intressant förhållande,
nämligen att man till dessa lägre eller mindre
utvecklade öronformer finner
motsvarigheter på vissa bestämda apors öron. Så
påträffar man den lägsta formen med
högt belägen spets och kort örfåll hos
US-
1i
Bild. 3. Apöron efter Schwalbe. Örat till vänster från
Macacus rhesus, det till höger frän Cercopithecus
engythitea. D S. Darwinska spetsen.
makakerna och den med lägre liggande
spets i slutet af en något längre örfåll
hos markattorna. En öfvergångsform
mellan båda dessa, dock stående närmare
Bild 4. Ora från en svensk. Macacusform.
den förra, ses å närstående bild. Örat är
afbildadt från en svensk, som bar anor
från södra Europa. Schwalbes
extremaste afbildning är från en italienska. Detta
öra har en nästan djurisk prägel, och
örfållens invikning sträcker sig liksom
på min bild ej till Darwinska örspetsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
