Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fröken Hall. Af Hjalmar Söderberg - III - Testamentet. Efter Lermontov. Öfversättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Testamentet öppnades, och
kyrkoherden läste med låg, men tydlig stämma:
»Jag Louise Leonore Hall förklarar
härmed följande bestämmelser vara min
yttersta vilja och testamente.
1. Till välborna fröken Sofia
Amalia Aurora Hersehielm skall utgå en
summa af 4000 kronor, till inköp af
en lifränta.
2. Till min mångåriga
trotjänarinna Sara Katarina Boman skall utgå
800 kronor, till inköp af en lifränta.
3. Återstoden af min egendom, lös
och fast, penningar och penningars
värde, skall oafkortad tillfalla min käre
son Georg Johannes Volter.
***stad den 28 oktober 1889.
Louise Leonore Hall.
Testamentet var bevittnadt af
kyrkoherden Schröder och hans äldste son.
Man vågade icke se på hvarandra, när
läsningen var slutad. Fru och fröken
Thulin voro mörkröda.
Begrafningen försiggick nästa förmiddag.
Liket nedsattes i öfverstens
familjegraf, tätt invid järnvägsbanken. Det var
en kall dag, och det blåste en bitande
vind öfver slätten; man hörde icke
mycket af talet vid grafven, och man kom
öfverens om, att kyrkoherden Schröder
hade åldrats mycket på de sista åren.
Major Arfvidsson och doktor Smith
sutto i samma vagn på hemvägen. De
talade om gamla dagar, och då vagnen
stannade utanför det hvita huset med de
gröna persiennerna och doktorn steg ur
för att gå in till sig, skakade majoren
med rörelse hans hand och sade:
— Vi ha roat oss grundligt här i
huset i yngre dar, min kära doktor ... Det
var när gamle öfversten var i sina bästa
år, och fröken Louise var ung och
vacker ... En sådan skönhet har det på min
ära inte funnits här i staden sedan dess.
Doktorn nickade instämmande, och
majoren tillade i melankolisk ton:
— Den nuvarande regementschefen
lär vara allvarligt sinnad.
Jag gärna ville stanna kvar
med dig, min bäste vän,
men endast några korta dar
af lifvet har jag än.
Du inom kort skall tåga hem
och hälsa då från mig — till hvem ?
Det ej en enda finnes
som mig nu mera minnes.
Men skulle någon ändå bry
sig om mitt öde ömt,
så säg, att jag for oväns bly
mitt hjärteblod har tömt;
att jag för tsaren manligt dog,
att läkarns hela konst bedrog,
och att till barndomsstränder
jag afskedshälsning sänder.
Jag hoppas, att min far och mor
ha lagts i grafvens mull,
ty annars fruktar jag och tror,
de sörjde för min skull.
Men lefva de, så säg, kamrat,
att jag till skrifning var för lat;
att truppen måst marschera;
att de ej vänta mera ...
Den tösen minnes du väl än,
som jag en gång höll kär.
Hon säkert glömt mig längese’n,
och lika godt det är.
Förtälj då om mitt lif, mitt slut
förutan skoning, utan prut!
Hon må i tårar brista —
de bli nog ej de sista!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
