Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sokrates och Aristofanes. Ett stycke antik kulturhistoria. Af Johannes Paulson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
johannes paul son.
tidigare mannaålder inföll alltså under
den lysande period, då Perikles ledde den
atenska demokratien till makt utåt och
till hög allmän och medborgerlig
bildning inåt. Med Perikles gick hans eget
glänsande tidehvarf i grafven år 429, och
trettio år därefter, 399 f. Kr., dömdes
Sokrates att dricka döden ur
giftbägaren: han var anklagad för att »införa
nya gudar och förleda ungdomen.» Det
var då andra tider, än när den atenska
statens öden länkades af den man, på
hvars läppar, enligt hvad en gammal
komediförfattare vittnar om Perikles,
öf-vertalandets gudom fäst sitt bo. I långa
inbördes strider hade de grekiska
staterna förnött sina egna krafter, och när
till sist Atén låg värnlöst för Spartas,
den gamla rivalens, fötter, då var det ute
med demokratiens härlighet —
demokratien, som förspillt en lång nådens tid
med att visa sin oförmåga att styra sig
själf. Dess former hade visserligen
kunnat återställas, men icke så den anda,
som lifvade den i dess storhets dager.
Men under denna tid inträffade icke blott
en förändring i statens yttre
maktställning eller inre samhällsskick; en ännu mera
genomgripande omhvälfning försiggick i
sinnena. Tron på de gamla gudarne
försvann alltmer; deras enskilda lif var,
efter mytens berättelse, förvånande likt
atenarnes eget, och sedan den
iakttagelsen gjorts, var det nästa steget det, att
ställa den olympiska gudavärlden i
kritisk belysning. Men kritikern fattar lätt
vanvördnad för det kritiserade föremä-
* Ordet »sofist» betyder »vishetslärare»; jfr.
»filosofi», egentligen »kärlek till vishet».
Sofisternas betydelse inom antikens kulturutveckling är
närmast att jämföra med den roll, hvilken
»upplysningsfilosoferna» spelade under förra århundradet.
De ene som de andre verkade företrädesvis
negativt; men den historiska utvecklingen, som icke
blott förstår att väl taga vara på alla
groningskraf-tiga frön, utan äfven rätt skattar deras arbete,
hvilka rödt undan det ogräs, som så lätt kunnat för-
let; och då menniskorna ej längre hyste
vördnad och fruktan för gudarne,
lossades därmed äfven många band, som
dittills hade hållit Atenarne inom
gränserna för samhällets ordning eller den
enskildes sedlighet. Denna omhvälfning i
den dittills härskande religiösa och
etiska åskådningen tillskref man de
filosofer, hvilka i filosofiens historia gå under
det — kanske i någon mån orättvist
—-föraktade namnet »sofister»*. I själfva
verket låg den omhvälfningen i
utvecklingens eget plan, och sofisterna voro
endast uttryck för utvecklingens egen
rörelse framåt. De voro ej ledare, utan
ledda **, och deras skuld var den, att de
ej gingo till botten med frågan om
behofvet af en tänkesättets reformation.
Men detta kunde man ej då inse. Det
var därför naturligt att de män, som
ansågo sig företräda äldre tiders åskådning,
som för egen del trodde sig vara på det
klara med att sofisternas arbete
underminerade Atens hela statslif, därigenom att
det hos de enskilde undergräfde
gudavärldens auktoritet och lossade på de
pietetens band, hvilka fängslade
ungdomen vare sig vid nedärfd sed eller vid
familjehärden — det var klart att desse
män skulle af alla krafter bekämpa den
■nya riktningen och dess banérförare,
sofisterna. Bland de främste af dessa, som
stredo för »den gamla, goda tiden» eller,
med ett aristofaniskt uttryck, »den
ma-ratoniska tiden» räknas Aristofanes.
Denne »gratiernas själsvåldige gunstling»,
som Goethe kallat honom, var född an-
kväfva den späda broddén, erkänner sig likväl stå i
stor skuld såväl till Greklands sofister som till sjut
tonhundratalets »upplysning». Sofisterna beredde
vägen för Sokrates, liksom upplysningsfilosoferna
gjorde det för Kant. (Se »Sofistikens apologi» i
Erdmanns »Filosofiska miniatyrer», Stockholm 1873.)
** Plato säger på ett ställe i »Staten», att de
s, k. sofisterna icke gifva andra lärdomar än hvad
mängden själf menar, men dessa mängdens
menin-ningar kalla de för vishet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
