Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zachris topelius.
463-
att här finns visst ingen hjälp för dem. Åhjo,
diktaren vet råd. På Gustaf Bertelsköld
verkar visserligen trolldomsringen med
fatal makt, men när den fatala makten är
borta, blir han åter ett godt barn.
Hvilken lycklig förändring och hvilken stor
förändring sedan 1 Och samma stora
förändring inträffar med Bernhard. Men låt
oss först följa Gustaf. Denna ring, som
tänder ärelystnad och ger lycka åt sin
ägare, förhärdar hans karaktär. Gustaf
Bertelsköld begagnar sig af svek och lögn,
då han har denna olycksaliga talisman.
Ärelystnadens trolldomsmakt binder den
hänsynslöse lyckojägaren i ett trollnät och
en osalig dröm, låt oss säga: en sådan
människa är ett barn, som går mot sin ofärd
men ej ser den. Men en stund kommer
dock, en stund, då äfven den iskalle Gustaf
Bertelsköld hör sin ungdoms röster,
ängla-rösterna från fordom, som förkunna: Ära
vare Gud i höjden, frid på jorden,
människorna en god vilje. Men ve den
människa, som i den stunden ej lyder. Och
stenhjärtat på den hårde Gustaf Bertelsköld
smälter, han gråter, när han trycker sonen
i sina armar dagen före den dag, då han
vet, han skall dö. Veka ungdomsminnen,
kärlekens drömmar, minnet af hans maka
stiga upp för honom, och innan han skiljs
från lifvet, har han gjort sin afbön. Och
jämför med detta skildringen af Bernhard,
Carl Viktors son, i femte delen, hvars
omvändelse från en ironisk världsman till
helgon är om ej lika plötslig, likväl lika
radikal. Vi återfinna i dessa teckningar
diktarens optimism. Det har varit
nödvändigt, för att upprätthålla denna, att i
passionen se ett tillfälligt något, som
kommer och går, något som icke är organiskt
invuxet med naturen.
Detta är icke att uppfatta passionen
som problem utan blott som faktum, ej
heller att uppvisa den som produkt af
utvecklingen och följa dess historia. Topelius
är idylldiktare, äfven när han skildrar det
sorgliga. Lifvets svartaste tragik, den
oför-sonta, ger ej Topelius segern, och äfven
när molnen skocka sig som tjockast, är
alltid solen bakom. Ondskans seger är
för honom en lek, ett äfventyr, ett
öfvergående åskväder, en tillfällig
solförmörkelse. Likasom i den fysiska naturen allt
går till sin goda utgång trots växlingen
mellan natt och dag, storm och solsken,
så ock i människonaturen. Genom lycka
och olycka, själfförvållad eller annan,
fylles människans lif med vår-, sommar-,
höst-och vinterdagar, men skörden mognar dock
till sist, och man samlar i ladorna.
Men det kan hända, att passionen ej
blott är ett strömoln, och hvad är den
då? Någonting öfvernaturligt, en helvetets
makt, en magiskt fördärflig princip enligt
Topelius, helt enkelt den svarta synden,
som är teologernas stora ord och äfven
Topelii. Äfven den sinnesriktning, där
den onda viljan är oupplösligt förbunden
med själfva naturen, har Topelius skildrat.
Så i vidundret, pater Hieronymus,
katoliken, för hvilken intet brott för kyrkans skull
är för stort, i Torsten Bertelsköld, som
behärskas af ärelystnadens fanatism och har
makten till mål, i köpmans jur sten Larsson,
som samlar pengar, och ännu mer i Lars
Larsson, girigbuken, som vill göra guld
och nekar sig själf allt. Det betecknande
för dessa är, att de alla ha ett abstrakt
mål, som förhärdat dem så, att de äro
blinda och döfva för allt annat och rena
omänniskor. Det betecknande för Topelius
ligger däri, att de mest praktiska män han
skildrat äro bofvar eller stå på gränsen att
bli det. På det hela har han således
framstält det praktiska sträfvandets ståndpunkt
illa. Hans tafla af passionen framställer
den antingen som en nyans af ifrig kraft,
ett barndomssymptom, eller som en
ytterlighet af svart ondska. I förra fallet ger
han oss sådana teckningar som folkets son
kapten Larson eller Karl XII med hans
sublima oförnuft eller Gustaf Adolf med
dennes sublima profetiska storhet, och af den
senare gör Topelius en instinktmässigt
handlande, öfvernaturlig heros. Än gör han
passionen till en förblindelse, till en ond
makt, som för tillfället berusat
vederbörande, hvilka försökt ta lyckan på
entreprenad och sedan gått i säck och aska som
botgörare. Sådana människor äro Gustaf
och Bernhard Bertelsköld d. y. Än blir
slutligen passionen en galenskapens fixa idé,
en vidunderlig drift, som drifver den onde
mannen lik en marionett att blifva
ondskans förespråkare i alla förhållanden, som
Torsten och Hieronymus. Topelius har
den stora kärleken för kung Orre gent emot
»kronofogden». Dessa öknamn, af hvilka
det förra gafs af Karl XI åt Gustaf Adolf,
det senare af Gustaf III åt Karl XI, be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
