Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Zachris Topelius. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zachris topelius.
465-
segrar vinnas lekande och skämtande med
lifvets svårigheter, en kraft, som finns hos
heroerna och skalderna, hos barnet och
ynglingen. Topelius vore icke skald, om
han ej erkände den: skada blott, att han
vill göra den till enhärskare. I allmänhet
blir han störst som skildrare af lifvets
feststämning och bragdberusning och af
hjältenaturerna, flicknaturerna, yrhättan Ester
Larsson t. ex., ynglinganaturerna och
barnanaturerna. Deras fantasivärld med
spelande möjligheter och växlande mål
tecknar han som ingen annan. Hos barnet
och ynglingen är lifvet en lek, ett lotteri
mellan olika inflytelser. Här äro
brytningarna mellan godt och ondt inga val för
lifvet, här äro handlingarna inga
oupplösligt förenade länkar i en gifven kedja,
här växa ogräset och den goda säden
bredvid hvarandra, och när man rycker
upp det förra, har det så späda rötter, att
den senare ej följer med, här leka skuggor
och dagrar i evig skiftning. Så
förhärskande är denna Topelii förkärlek för det
ynglingaartadt obestämda i karakteren, att
han till och med i pjesen Prinsessan från
Cypern väljer till ämne den finska mytens
Don Juan, och antingen det nu är själfva
sagoämnets skuld eller beror på skaldens
oförmåga att ge tragisk betoning åt sitt
motiv, gestalten får stå kvar i sagans
försonande halfdager.
Det har här varit min uppgift att visa
en viss begränsning hos diktaren i
karak-tersteckningen: han har idealismens
partiskhet för det vidtsväfvande i stämningslifvet,
och samma idealisms motvilja för det
begränsade och exklusiva i det praktiska
arbetet; och detta stämningens ingrepp på
den historiskt realistiska observationen torde
vara ett karaktärsmärke för ali ideal
uppfattning. Det återstår att söka upptäcka,
hvari den positiva vinst består, som
Topelii diktning och hans syn på
människonatur och lif tillfört hans nation. Det
kanske härvid kommer att visa sig, att
hans storhet är idealismens storhet, lika
väl som hans begränsning är dess
begränsning, med ett ord att han utgör ett nära
nog fullständigt uttryck för den
tidsströmning, vi benämna med detta namn.
Hans idealism är ingen feg flykt från
det kampmättade lifvet. Hans fiender där
Ord och bild, 2:dra årg.
ha vi redan nämnt. Vi finna hos honom
fasan för det opersonligt mekaniska, det af
orsaker och verkningar förutbestämda blinda
naturförloppet hos en passion eller ett
våldsamt begär, motviljan mot karakterens köld
och den isiga beräkningens pius och minus.
Allt detta är specifikt nordiskt, och samma
karaktersdrag har gjort nordskandinaverna
bekanta inom hela Europa som
uppoffringens, välviljans, sorglöshetens glada men
föga diplomatiska barn. Som skandinav
af detta slag hatar Topelius diplomaten
Torsten Bertelsköld, den bleke, blodlöse
beräknaren, som ej har hjärta i bröstet,
ränksmidaren och teaterbofven fiskal Spolin
eller pater Hieronvmus, som styrs af
fanatismen, och hos hvilken en abstrakt princip
är hans kalla hjärtas älskarinna. Hos
bor-garkungen Larsson sticker redan
köpmanna-egennyttan fram hästhofven, hos honom och
ännu mer hos hans ignoble son är
egennyttan iklädd ett annat livré än hos den
högadlige diplomaten, här visar sig
egennyttan i folkets gestalt; och här framträder
den lumpna beräkningen, som spelar med
ören och vinner i riksdalrar, medan
Torsten spelar med människoöden och vinner
i makt, ära och utmärkelse. Sällan är
Topelius sträng, men här är han det. Så
ock i dikten Den första snön, som
handlar om flickan, hvilken svek sitt hjertas tro
och som ynglingen träffar på balen, rikt
gift, uttalar diktaren sin yttersta dom öfver
egoismens falskhet. Då faller »den första
snön» på ett ungt, tillitsfullt hjärta, när det
upptäcker, att vinningslystnaden kan segra,
att bjäfs och grannlåt kan vara förmer än
en värld af sympati, och att man kan sälja
sin egen lycka. Så går genom vår
diktares skildringar som den svarta demonen i
människolifvet det beräknande förståndet,
som frestar till allt ondt, och hans stora
varning är riktad mot den kalla
själfvisk-heten.
Tvänne motsatser återkomma i hans
dikt, striden mellan svärdet och pennan,
ungdom och praktiskt förvärfsbegär, men
framför allt står striden för hans
uppfattning mellan det personliga krafttaget och
den blinda naturmakten. Han tycker om
en portion galenskap, en portion idealistiskt
vidskeplig tro på den lyckliga stjärnan —
man må nu kalla det ödets hjälp,
försynens mellankomst eller med andra namn —
ett visst tärningsspel på förhoppningarnas
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
