Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amerikanska teaterkvällar.
475
Men — det är icke alla, som kunna
höja sig öfver publiken, som Booth, och
tvinga den att följa sig. Mc Dowell böjer
sig, liksom Sol Smith Russel, för
publikens smak, skattar åt dess grofva begär
och förfallër åt effekten.
Det är det stora, genomgående felet —
sedt från europeisk synpunkt. Det är det
som förleder komiska skådespelare af rang,
såsom Crane och W:m Barry till att
spela clowner och Russel att då och då
göra ett afsteg från sin annars så raka,
medvetna väg.
Äfven skådespelerskorna skatta åt
publikens smak för starka affekter, men dock
ej så mycket sotn deras manliga kamrater.
De ha också andra medel, hvarmed de
lättare fånga publikens uppmärksamhet.
Det är svårt att säga, hvem som i
närvarande stund är Amerikas mäst
framstående skådespelerska. Den mäst
populära är kanske Ada Rehan, den i djupare
mening större är dock Fanny Davenport.
Fanny Davenport är Amerikas Sarah
Bernhardt, en hederstitel som Helena
Mo-djeska energiskt bestrider henne och
tillägger sig själf.
Men Fanny Davenport har den fördelen
att vara yngst af de båda — ehuru just
ingen flickunge.
Fanny Lily Gipsy Davenport är född
i London 1850. Hon tillhör en gammal
konstnärssläkt, och hennes far var på sin
tid en af Amerikas förnämsta skådespelare.
Hon kom som barn till fadrens land,
Amerika, och uppfostrades i Boston.
Debuterade redan 1862 och spelade i
åtskilliga år i södern små subrettroller.
Det förnämsta teatersällskap Amerika
äger är Augustin Dalys berömda
»Company» i New-York. Daly har också egen
teater vid Leicester square i London, där
sällskapet spelar under den engelska
sommarsäsongen.
Genom Augustin Daly introducerades
Fanny Davenport 1869 på Fifth Avenue
Theatre för New-York-publiken och slog
med ens igenom. Hon blef stjärnan för
många år, och hennes rykte nådde sin
kulmen, då hon för några år sedan
kreerade Fedora i New-York.
Fedora — Kleopatra — se där två
af hennes bästa roller; det berättar mer
om arten af hennes konstnärskap än
många ord.
Hon är. icke ung längre, Fanny
Davenport — eller Fanny Price, som hon
borde heta, ty hon är gift —, hon börjar
en smula antaga en matronas skepelse,
men hon är skön ännu och i synnerhet
glänsa hennes stora svarta ögon ännu af
ungdomens hela eld.
Hennes stämma är djup och mörk,
nästan dyster, gjord att tolka de djupaste
lidelserna, det rufvande hatet, den vilda
vreden. Hennes plastik är utomordentlig.
Hon rör sig med mera värdighet än
smidighet, men det finnes rytm och skönhet i
hvarje hennes gest.
Hon besitter icke den eldfulla liflighet,
den spirituella grace, som Sarah Bernhardt
äger, hon har heller icke hennes rika skala
af toner i sin röst.
Men det finns hos henne en
storslagenhet, en förmåga af högt och sannt
patos, som är mera äkta, mindre konst, är
hos den berömda fransyskan.
Fanny Däven ports Kleopatra är en
prestation af hög rang, i grunden allt för god
konst för ett sådant dramatiskt
schablonstycke som Sardous.
Jag glömmer aldrig scenen vid Markus
Antonius’ lik.
Han dör i hennes armar. Men
Kleopatra, själfhärskarinnan, den mäktiga,
passionerade, vet ej hvad döden är. Hon har
låtit döda sina slafvar, men aldrig tänkt
en tanke på döden själf. Hon vet ej hvad
det är. Och att döden skulle kunna röfva
något från henne, från Kleopatra, den
sköna, den mäktiga — det kan hon ej fatta.
Hon ser honom dö, men förstår det ej.
Hon talar till honom, smeker honom,
jollrar med honom, men han svarar ej. Han
är stel och kall. Den djupaste undran
griper henne, hon står inför ett för henne
nytt, fasansfullt fenomen, döden. Hon
kämpar emot tanken därpå, tills dödens
visshet på en gång förvandlar hennes undran
till den djupaste smärta.
Och med vissheten blir hon hård, kall,
stum. Hon kastar sig icke vildt skrikande
öfver sin älskades döda kropp, hon böjer
stum sitt hufvud ned mot hans — och så,
allt är afgjordt, ormen skall leka vid
hennes barm; och kall, hånfull, bitter och hård
mot ett lif som ej delas af den älskade,
ger hon sig döden.
Det är något djupt gripande i detta
hennes spel vid Markus Antonius’ lik. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
