Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Teater. Amerikanska teaterkvällar. Teaterlif och teaterfolk i Västern. Af Gustaf Gullberg - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478
gustaf gullberg.
Ada Rehan fram för den fina
New-Yorkpubliken, liksom han fört fram Fanny
Davenport.
År 1888 tog han henne med sig till
London, där hon gjorde stormande lycka
som Katarina i »Tätning of the Shrew».
Och det var just i denna hennes
glansroll och just på Dalys teater i London jag
först såg Ada Rehan på scenen, sedan jag
sett henne vid den glada och festliga
silf-verstatyaftäckningen.
Men det var ju i alla fall en äkta
amerikansk teaterafton, fastän i London
och fastän man spelade Shakespeare.
Ada Rehan är af en ytterst originell
skönhet. Hon har en slank, smidig figur,
hennes guldglänsande hår står som en
burrig och ostyrig gloria kring hennes
lilla, fint formade hufvud. Hon har ett par
milda, själfulla ögon och en mun med ett
förtjusande leende. Den icke vackra näsan
ger henne ett humoristiskt drag, som
ypperligt harmonierar med munnens leende.
Humor är också ett af grunddragen i hennes
konst, och hennes argbigga i Shakespeares
groteska humoresk var också i grund och
botten humoristisk.
Det var för resten ett ytterst’ intressant
tillfälle till jämförelse. Vi ha ju här hemma
sett Argbiggan spelas af Gurli Ulff med
djupt allvar och af Ellen Hedlund, som en
egensinnig, bortskämd flickslyna. I båda
dessa framställningar saknades humorn, som
hos Ada Rehan ger sig så präktiga uttryck
i den parodiskt stolta hållningen och den
med flit — i känslan af hennes inbillade kraft
och öfverlägsenhet -—■ anlagda djupa
stämman, som skall ge hennes tal manlig
styrka.
Och så hon släpper sig lös! Det är
en fart, en verve i hela hennes spel, som
är i högsta grad medryckande. Hennes
djupa altröst, med hvilken hon särskildt
söker imponera på fadern, är af ytterst
rik effekt. När hon med tragi-komisk
patos och nästan i graflik baston affärdar
pappas försök att medla med ett
majestätiskt »Keep quite, Papa», då darrar hela
salongen af skratt, det är af oemotståndlig
komisk effekt.
Dalys company ger Argbiggan i dess
originella form, äfven med dess här, såvidt
jag vet, aldrig uppförda förspel a la Jeppe
på berget. Och hela stycket utföres
konsekvent i en stil som närmar sig farsen.
Och en fars är det ju ock pä sätt och vis,
hela detta väldiga skämt med ett stycke
kvinnofråga.
Petrucchio spelades af George Clarke,
Daly-kompaniets förnämsta manliga kraft.
Clarke saknade den humor, som präglade Ada
Rehans spel, och som också satte stämpeln
på Coquelins framställning af den djärfve,
kvinnotämjaren. Han var icke heller den
ståtlige renässansfigur, som Hillberg på sin
tid gaf oss i denna rol.
Han var framför allt och nästan
uteslutande den råa styrkan, mannen, könet,
som i och för sig själf måste kunna kufva
den svagare. Han vann sitt mål
hufvudsakligen med ridpiskan, som han stundligen
svingade öfver Katarinas hufvud. Men
Katarina, tycktes det, förblef alltid den
dominerande, äfven sedan hon kufvats.
Ada Rehan var naturligtvis också
kvällens hjältinna — det var premièren i Dalys
nya Londonteater — och hon hälsades
med stormande bifall af den fullsatta
salongen.
Men på Drury Lane spelade samtidigt
Coquelin och Jane Hading och hela Theàtre
Frangais’ sällskap för halft hus och med
matt bifall.
Och några steg därifrån på Lyric Tbeatre
spelade den oförlikneliga Eleonora Duse
»Kameliadamen» med en knapp succés
d’estime . . .
Och hon öfverträffar dem dock alla,
alla utan undantag . . .
Ada Rehan är ännu den populäraste
skådespelerskan i Amerika, men just i år
har plötsligt visat sig en stjärna, som
hastigt stiger på firmamentet och hotar att
beröfva Ada hennes rang af numro ett.
Det är Julia Arthur, en ung aktris, som
ännu för ett par år sedan var alldeles
okänd, men hvars rykte för hvarje dag
ökas. Hon uppträder för närvarande i
New-York i »The prodigual daughter»,
men jag lyckades ej få se henne. —<
På tal om de amerikanska aktriserna
—-både de med rang af »stars» och ända
ned till statisterna — blir det alltid ett
tal om skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
