Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur »Peter Smed». Drömspel i fem hägringar af Ernst Josephson. Med 2 vignetter af Oskar Björck - Fjärde hägringen - Femte hägringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
ernst josephson.
ty när vi lägga af den arma jordeskruden,
så vidgar sig vår syn, så strålar kärleksguden
med annan skönhetsglans. Då bleknar denna gräns,
för kärleken vi satt, dess låga mer ej bränns;
men i oändlig vidd man älskar där sin like —
och Herren tänder ljus uti sitt himmelrike.
Nu har jag blott en bön till dig, min hjärtevän.
Peter Smed.
Du kära Vildros, säg, jag re’n beviljat den.
Vildros.
Det visst en småsak är, men kanske i ditt tycke
hvad jag af dig begär kan synas dig för mj-cke.
Gif hvad du nekat mig så länge och så nyss —
din stackars Vildros gif en enda afskedskyss!
Peter Smed.
Ack, det mitt hjärta rör! Till tårar hon förleder,
den oskuldsfulla bön, som du så ödmjukt beder.
Om den jag tigger dig, min Vildros, ljufva skatt!
Vildros.
Du gode Peter Smed, en till — och så god nattl
FEMTE HÄGRINGEN.
Samma omgifning. Stegel och hjul framför
ingången. Stjärnenatt.
FÖRSTA SPELET.
Peter Smed. Kung Orm. Glimming. Tufva.
Kung Orm.
Ack Tufva, fagra barn, för första gången stiger
förtviflan till min själ, jag icke det förtiger.
Den enda ömma sträng, som i mitt hjärta fanns,
har brustit vid din död i böljans hvirfveldans.
Där drunknade min fröjd, där slocknade min stjärna,
själf fick jag se ditt fall och kunde dig ej värna.
Hvi vände du tillbaks till denne smedens bod
att vid hans trolldom dras ned i den djupa flod?
Säg, kan du icke se, hur lömskt han åt oss grinar,
hur själaglad han är, att så din död mig pinar?
Ack nej, du kan ej se, ditt klara ögas sken
är slocknadt och betäckt med dödens hinna re’n.
Ett stegel och ett hjul vi framför dörren resa,
där smeden vridas skall i kval, med skam och nesa.
Då under stjärnors här där flyga korpar kring,
när något blänker till i ögats hvita ring,
och hacka honom ut ur blodbegjuten håla,
och flaxa under skrik, rofgiriga och snåla.
Du farliga vasall, njut af ditt nidingsverk!
Din njutning blir ej lång i hvarje fall, väl märk!
Dig fruktan tagit har, där du står stum och sluten.
Förr skröt man af ditt mod, det flytt i dödsminuten;
men vill du icke fritt förtälja sakens lopp,
med hvitt och glödgadt järn jag märka vill din
kropp
och låta dig därvid så grymma kval förnimma,
att tio dödar du skall ljuta på en timma.
Glimming.
Hör, konHng Orm, ett ord af en som sorgen tär
så djupt som eder själf: måhända smeden är
oskyldig som ett barn i hela denna väfnad
och utan orsak får afkortad se sin lefnad.
Måhända Vildros blott med svartsjuk ifver for,
förlåte hennes själ, som visst i himlen bor.
Kung Orm.
Ni är ej skarptänkt, prins. Hur kan ni då förklara,
hvarför sin fru han drap? Må själf han för sig svara!
Glimming.
Förlåt, det träffar ej, om ni mig klentänkt fann;
men smeden häftig är, och lynnet honom rann
måhända häftigt på, när Vildros det bekände
hur hon emot sin man till konungen sig vände;
men säg, hur ni kan tro, att detta ljufva barn
så lätt sig fånga lät i mästersmedens garn,
när hvarje hennes blick en oskuldstanke röjde,
och blott af ädel håg dess stolta bröst sig höjde?
Då skall en listig orm hos hvarje tärna bo,
då skall jag i mitt lif ej mer en kvinna tro.
Hon vände hit igen att föra hem sitt smycke,
som i en rättvis grad betagit hennes tycke.
Kung Orm.
Men säg, hvi skulle hon då öfver älfven gå?
Glimming.
Som hon försenat sig, att fortare oss nå.
Kung Orre.
Ni kommer mig att tro, att ni står smeden nära.
Glimming.
När honom fri jag tar, jag skyddar Tufvas ära.
Kung Orm.
Nå, har ni slutat än? Jag tålamodet mist.
På korset naglas fast han skall som hvite Krist.
All pina, som fanns opp i världens skilda delar,
med lekande behag inför mitt minne spelar.
Nå, öppna nu din mun, om ej, skall järnet fram!
lierätta, ilskna varg, hur du tog fatt mitt lam!
Peter Smed.
Ej fruktans färg ni ser på mina bleka kinder.
Den känslan aldrig än mig ställde något hinder;
men sorgens dok det är, som så er blick bedrar.
Jag sörjer älskarns sorg, ni sörjer såsom far.
Må fritt ni komma fram med edra pinoredskap,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
