Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inkognito.
497
— Jaså.
— Skulle du icke vilja köpa det åt
mig?
— Nej.
— Åhjo, kära Kalle.
— Nej! har jag sagt.
— Snälla, älskade Kalle, jag får
aldrig något vackert, köp det, så är du så
snäll och rar.
— Äsch! sluta nu med
barnslighe-terna!
Med bevekande röst:
— Åh nej,|men kan du icke köpa
det?! Jag skall aldrig be dig köpa något
mer.
— Tig!
Stampning med foten.
Vi funno oss föranlåtna att medla’för
att förebygga en äktenskaplig scen.
■— Men ska’ nu inte herrn göra frun
till viljes? Förklädet är prima vara, och
färgen håller sig.
Den andre herrn, som befanns vara
granne, tömde sitt glas och instämde.
— Prata inte dumheter, du kan ju
köpa förklädet till din hustru.
• Detta var för starkt för lilla frun,
som minst af allt önskade en sådan
eventualitet. Hon slog tre knyckar på
nacken och gick och satte sig på en stol
vid kakelugnen.
— Jag bryr mig visst icke om något
förkläde.
— Jaså, det var ju bra; till julen ska
du få ett.
— Jag bryr mig inte om något till
jul, det är just detta jag vill ha.
— Tig, säger jag!
— Adjö, adjö, nego vi i dörren och
smögo oss bort, gladä att aflägsna oss
från denna håla.
Knappt hade vi skuddat stoftet af
fötterna, förr än den tjocke, rödpussige *
syntes i dörren.
— Säljer ni det till 3,25, så får det gä.
— Nej, 3,50 är vårt allra sista pris.
Ord och bild, 2:dra årg.
Några steg till, och pigorna syntes i
fönstret viftande med handdukar.
— Kom tillbaka! kom tillbaka! herrn
tar förklädet.
Och så fick frun sin skatt.
Hela denna dag irrade vi omkring
från gård till gård, men någon sömnad
fingo vi ingenstädes. Alla hade redan
låtit sy till jul. Våra krafter skulle snart
varit slut, om vi ej haft tur att möta en
gubbe, hvars kälke vi lyckades få köpa,
och på hvilken vi, med stor lättnad, drogo
våra saker.
En liten halfbildad fru mottog oss
med mycken nedlåtande välvilja. Hon
hörde mycket väl på dialekten, att vi
voro — ej från Stockholm, ej från Skåne
— utan just från Linköping. Hon
profvade alla våra förkläden och inhämtade
vårt omdöme, hvilket som klädde henne
bäst. Valet föll slutligen på ett
saffrans-gult, emedan det »synnerligen väl
harmonierar med min hy».
Och så fingo hennes »små snälla
vänner» rådet att gå längre in i landet till
Eskilsboda — där fanns inga sömmerskor,
så där skulle nog bli förtjänst.
Ja, där stodo vi igen i den djupa
snön med vår kälke - hungriga — med
våta fötter och stelfrusna händer. Men
modet svek dock ej, och i väg bar det.
Länge dröjde det ej, förr än vi hörde sång
i skogen, och två slädar med järntackor
kommo farande i rask traf, körda af två
glada drängar.
»Mor min går och gråter,
för jag vill gifta mig i år,
men dröjer jag till våren,
en annan vän jag får».
— God eftermiddag; få vi åka med?
— Ja, sitt upp bara.
Hästarna trafvade, pojkarne sjöngo,
solen glittrade på de snöhöljda granarna.
Vi sutto bakpå med dinglande ben.
Kälken följde med i släptåg. Framåt, framåt
mot äfventyr!
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
