Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Inkognito. Ströftåg i Smålands obygder af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inkognito.
503
Sakta och med betänksamma steg
stapplade den lille hästen framåt. Ej
ens utför backarna ökade han farten.
Kölden var bister, händer och fötter valna.
Det enda, som höll modet uppe, var
vår ansträngning att kunna finna ut
riktigt giftiga anmärkningar mot vår arab,
på hvilken dock spetsigheterna togo lika
litet som piskan.
Vår lilla körsven satt så godt som i
våra knän och bar också vår oartighet
med sannt jämnmod. Jag fattade en gång
tömmarna för att sätta någon fart på
ekipaget, men mina försök beskådades
endast med ett öfverlägset leende af pojken.
— När han har gått så mycket
redan, lär han nog inte springa mer i dag.
Vårt tålamod var i det allra
närmaste uttömt, när vi efter runda 5 timmars
färd voro framme vid stationen.
Insvepta i våra gråa schalar kröpo
vi in i tredje klassens väntsal för att
värma oss.
Tillsammans med ett par pigor
beskådade vi härifrån ett sällskap unga
herrar och damer, som på perrongen
roade sig med snöbollskastning.
De sprungo då och då igenom
väntsalen, men ingen kastade så mycket som
en blick åt vårt håll. De skämtade och
skrattade, utan att det minsta låta
besvära sig af oss — vi existerade ej för
dem.
Och sakta, omärkligt, började hos
oss uppspira en känsla af hat mot
öfver-klassen.
Det låter löjligt, men säkert är, att
jag ertappade mig själf med en liten
tanke af afund öfver den ena
koketterande unga damens lilla fina, gråa hatt.
— Där roa de sig, pynta ut sig och
skratta åt hela världen, medan vi sitta
och frysa; denna tanke var, om ej direkt
tänkt, den hos oss rådande
grundstämningen. Och vi kände, att vi ej skulle
kunna bära fattigdomen —- åhjo,
fattigdom kan vara en sak för sig — men ej
de fattiges sociala ställning, med ett
sådant jämnmod som dessa onekligen göra.
Tåget blåste och ilade bort från
Smålands skogsbygder.
Konduktörerna viserade biljetterna.
Nästa gång han passerade, hade vi lagt
oss till med lugg, hvilket han dock ej
tycktes märka. Kom så turen till förkläden
och schalar att försvinna; och innan vi
framkommit, hade pelsmössorna ersatt
schaletten. Men då tyckte vi oss också
läsa en viss förundran i konduktörens
blickar.
Hemma hade ännu ingen snö fallit.
Ekipaget rullade fram på frusna vägar.
Tillbakalutade i hvar sitt bekväma
vagnshörn genomlefde vi i tankarna åter vår
färd. Hade vi vid början af densamma
hyst den ringaktning för »bönder», som
är så vanlig hos i staden uppfostrade
personer, hade vi ansett dem som
inkarnationen af själfviskhet, tröghet och
dryghet, —- så voro vi nu kurerade.
Hade vi väl, på ett undantag när, i
något af de hem vi besökt mött annat
än välvilja, medlidande och gästfrihet?
Ej ett näsvist ord hade under hela tiden
yttrats till oss hvarken af gammal eller ung.
Alla karakterer tycktes bildade på en
stomme af ärlighet, rättframhet och
naturlighet. Och om vi ej förut insett,
hvad fosterlandet var och borde vara
för oss, så blef det oss nu klart.
Jag älskar Sverige! Jag älskar det
svenska folket!
Och nu började snön från Småland
falla äfven här. Stora hvita flingor
dalade tyst ned, och de stora, välfödda
hästarna trafvade än raskare hemåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>