Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Ett namn. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett namn.
517
»Äro tiden och människorna sjuka, så
bör bilden af denna tid och dessa
människor också vara sjuk för att vara sann.»
Ja, men icke frambragt af en sjuk fantasi,
icke skildrad af en diktare, som just
saknar sundhetens jämnvikt. Det skulle vara
det samma, som om man menade, att den
bästa läkaren för de sjuka är en, som själf
är sjuk.
Nej, frisk skall han vara! Dess sundare
och sannare ser han! Ju sundare en läkare är,
dess kraftigare och säkrare behandlar han de
sjuka, och en diktare, som äger själens hälsa,
ger oss just den rätta blicken på det
förvrängda och det sanna, på det, som
nödvändigt måste förgå, och på det, som har lifsfrö
inom sig. Men för Ibsens sjuka fantasi
bär mänskligheten intet lifsfrö inom sig.
För honom är allt en negation.
Däraf kommer sig det resultatslösa,
förlamande, kvalmiga intryck som man erfar
vid att vara vittne till Ibsens
hallucinationer på scenen. Hans människor äro icke
människor af kött och blod, med fel och
dygder, personlighet och egenheter. De
äro konstruerade automater, så konstigt
sammansatta, att de narra en stor mängd
människor att tro, att de äro lefvande.
Tyvärr äro de stora dramatiska
förebilderna så få; egentligen har ju endast
Shakespeare visat mänskligheten skådespelets
mäktiga betydelse.
Hamlets odödliga ord om hvad
skådespelet bor vara, passar in som kritik på
alla tiders olika skådespel:
»Ali öfverdrift strider emot skådespelets
art och afsikt, hvars ändamål från början
varit och ännu är att hålla fram liksom en
spegel för naturen, att visa dygden dess
egna anletsdrag, lasten dess egen afbild,
och det nu lefvande släktet, som är
samtidens kropp, ett troget aftryck af dess
gestalt.»
Men »ett troget aftryck» är icke att
framställa idel abnormiteter och öfverdriften
* *
I Tyskland har man med acklamation
mottagit Ibsen, och det är icke svårt att
förstå, att så skulle blifva fallet i detta
den abstrakta spekulationens land. I Paris
har man smakat på honom, liksom man där
smakar på alla nya och pikanta saker för
att försöka, om icke möjligen den blase-
rade litterära känslan skulle kunna eggas
upp af något obekant.
I Italien har man försökt att forcera
fram Ibsen, men att detta konstnärligt
anlagda, konkret kännande folk icke kunde
finna någon nppbyggelse af dessa scener
fulla af långdragna reflexioner öfver
gåtfulla ämnen, kunde man nästan förutse.
Men italienarne ha en barnslig lust att
gärna vilja »vara med», gärna vilja beundra
hvad som omtalas med intresse i Frankrike
och Tyskland, och de ha gjort ett ansträngdt
försök att beundra detta främmande och
besynnerliga, som man gjort så mycket
väsen af.
Det är endast ett folk, som mottagit
Ibsen med isande köld, och det är
engelsmännen. Shakespeares och Thackerays folk
är allt för sundt för att sådana sjukliga
hjärnspöken som Ibsens dramer skulle
kunna göra intryck på det, och anglosaxarne
utmärka sig för en särskild ärlighet i att
hysa och uttala sin egen åsikt, utan att
prata andra efter munnen eller vara
kritiklöst färdiga att mottaga allt, som är i
ropet.
Hvad som dessutom absolut måste stöta
engelsmännen från Ibsen är hans totala
brist på humor. Shakespeare, som kände
människosläktet i bottnen, hade den
underbara förmågan att kunna lägga det
komiska, det riktigt muntra och löjliga alldeles
bredvid det tragiska, liksom lifvet hvarje
dag gör det. Man skrattar verkligen gladt
och oreserveradt, vid dödgräfvarnes duett
näst före den förfärliga kyrkogårdsscenen i
Hamlet.
Hvar skrattar man åt Ibsen?
Hvar kan man ens så mycket som draga
på munnen åt honom, om ej med ett hemskt
löje, som endast gör ondt?
Thackeray, hvars humor ofta går öfver
till en bitande satir, han, som kraftigare
än någon annan diktare har sagt sanningen
midt i ansiktet på ali humbug, Thackeray
har också denna stora förmåga att genom
sin stora, bländande kvickhet få oss att
skratta, — ibland genom tårar, ibland
uppsluppet, ohejdadt.
Orsaken till denna makt hos de engelska
diktarnes humor, ligger däri, att de få en
att skratta på rätta stället. Deras satir
drabbar endast det falska, hvaremot just
t. ex. Thackeray har en from vördnad för
hvarje yttring af ärlighet. Han tror på, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
