Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Musik. C. F. Lundqvist. Af Lay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528
lay.
vidt skilda uppgifter som Capulet i Romeo
och Julia, Amonasro i Aida, Talaren i
Trollflöjten, Wolfram i Tannhäuser och
Nilakantha i Lakmé m. fl. Således: i den
franska stilen, den äldre och den nyare, den
klassiska tyska, den för alla tider gällande
italienska och den Wagnerska.
Minst lycklig förefaller hr L. såsom
tolkare af den italienska musiken, ehuru
hans röstmedel borde göra honom
lämpligare därtill än våra andra svenska sångare.
Men det finns en sångaregenskap, som, där
den af naturen saknas, knappast någonsin
kan förvärfvas, nämligen sinnet för rytmen,
och detta sinne saknar herr L. i viss män.
Ej så att förstå, att han icke i de flesta
fall sjunger i takt, bevars väl. Men ett
strängt iakttagande af taktens fordringar
kan finnas utan rytmkänslan, och italienska
skolan fordrar mera än någon annan denna
fjäder-accent, som lyfter den musikaliska
satsen i stället för att tynga den. Som
exempel härpå kunna hans Jago (Othello)
och Alfio (På Sicilien) tjäna; det är utan
tvifvel icke blott hans fysiska tyngd, som
här gör honom mindre lämplig. Att
Amonasro utgör ett undantag, beror på
musikens Meyerbeer-Wagnerska karaktär. Ty,
då det är fråga om att tolka tysk musik,
märkes icke denna brist, hvarför hr
Lundqvist med skäl anses vara vår bästa
Wag-nersångare. Utom Wolframs parti
(Tannhäuser), som väl är hans förnämsta, har
han sjungit Telramund i Lohengrin, — ett
parti som ställer nästan olösliga
fordringar på artisten — Rienzi och Hans Sachs
(Mästersångarn e).
Samma brist hos herr L. torde ock
vara en af anledningarna till att han i nya
uppgifter besväras af en stark rädsla, som
ibland kan förefalla som osäkerhet. Så är
dock ej förhållandet, ty han studerar väl,
och tränger igenom sin uppgift, innan han
med den framträder inför publiken. Han
brukar själf berätta, huru denna
rampfeber i början af hans teaterbana så
gras-serade hos honom, att, när han t. ex. som
Kristian Tyrann (i Gustaf Wasa) sjöng:
»Darra för min hämd!» darrade han sjelf
i knävecken så, att ingen gärna kunde darra
för den tyrannen.
leke det obetydligaste inlägg i dagens
(musiklif har herr L. gjort såsom
konsertsångare. Hans tolkning af Södermans bal-
lader har gjort dessa kända och älskade
inom den snillrike kompositörens
fädernesland, och herr L:s föredrag i oratoriet
Skapelsen kommer en nästan att förlåta
det han i Uriels parti försyndar sig mot
sin härliga stämmas naturliga låge. Ett
ord kunde väl vara att säga om, huru
fullt hans stämma klingar i ett rum sådant
som Östermalms kyrka, om den ej bevisat
sig äga samma makt i en lokal, där det
var ändå högre till taket — vid Skansens
vårfest förlidne juni månad.
Att han vid sin Amerika-turné, i de
städer, där han konserterat — Chicago,
Minneapolis, S:t Paul, Duluth, Centre-City,
Worcester och New-York — hos våra
landsmän väckt en naiv entusiasm med: »Du
gamla, du friska, du fjällhöga nord», är
naturligt och rimligt. Men därjämte slösa
de olika platsernas tidningar med loford,
ja, t. o. m. smeknamn, sådana som: »the
great swedish nightingale», »the swedish
Hercules», »the greatest barytone singer of
the age» o. s. v. Herr L. vägde tungt
hos amerikanarne icke blott genom sin
talang. Hans kroppshyddas omfång gjorde
äfven tillbörligt uppseende, och de
amerikanska tidningarna upptaga nästan alla
såsom en särskild märkvärdighet, att han
vägde »400 pounds».
Och svensk-amerikanska
»Minnesotaposten» skrifver: »Vi tro, att mer än en
kände sig lifvad för att rusa ned till
plat-formen och hjälpa till att bära Lundqvist
kring salen i triumf, om detta blott icke
varit ett så maktpåliggande värf.» Som
resumé af ali den framgång herr L. haft
i Amerika skrifver en annan tidning,
»Nordstjernan»: »Under de två månader, som
han varit i Amerika, har hans succés varit
fenomenal, och han har förvärfvat sig ett
större antal vänner och beundrare och haft
större framgång än någon sångare alltsedan
Jenny Linds och Kristina Nilsons dagar.»
»Lundqvist har varit hvad vi amerikanare
säga ’a complete success’.»
Då han nu så hedrat vårt svenska
namn och land i det fjärran västern, må
vi väl, af tacksamhet för att han ej blef
kvar där, söka att med bifallets,
sympatiens och den erkännsamma granskningens
band binda honom vid den operascen, han
i 25 år tillhört. Lay.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
