Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
rust roest.
•eget språk talat hoppgifvande och
trö-strande ord, att senare minnen, jag nyss
försökt fasthålla, fullständigt trängdes
undan — —
Det var först, när fru Melby tog
porträttet från det lilla bordet, där jag vid
hennes inträde ställt det ifrån mig, och
flyttade det öfver på dess gamla plats
på den antika byrån, som jag åter kände
intresset vakna och frågade:
— Hvem föreställer det här?
Det dröjde ett ögonblick, innan
svaret kom med ett hastigt och dämpadt
tonfall, som om hon talat om någon, som
legat farligt sjuk i nästa rum.
— En ung flicka, som stått mig
mycket nära, Dagny Selmer.
— Ah Dagny Selmer! Ja, ja.
I detsamma jag hörde namnet, lyfte
sig dimman, och jag kom ihåg allt, ända
in i de minsta detaljer.
Jag svarade förströdt på fru Mel bys
fråga rörande mitt lif, sedan vi skilts.
Bilden formligen hypnotiserade mig och
tvang mig att endast syssla med den.
— Förlåt, men kan ni säga mig,
hvad det blifvit af henne, af Dagny
Selmer.
Fru Melby svarade med en annan
fråga:
— Kände ni henne, har ni råkat
henne och hvar?
-— På Sicilien för fem år sedan.
— Var hon också där ? Stackars
Dagny.
Åter såg jag på porträttet med
det lyckliga, strålande uttrycket. Det
låg något i det lilla framåtböjda
hufvudets ställning, som om hon lyssnat till,
hvad vi hade att säga om henne.
— Hvad intryck gjorde hon på er?
frågade min värdinna. Tala om för mig,
hur hon var därnere, allt, allt så är ni
snäll!
— Det var den besynnerligaste flicka
jag någonsin råkat, svarade jag. Hon hade
ensam stannat kvar i Taormina, under det
hennes ressällskap återvändt till Neapel och
Rom. Hon bodde i hotellet, när vi
kommo dit, man talade genast om för oss,
att där var en landsmaninna. Vi voro
naturligtvis ej så litet nyfikna på henne,
en ung, vacker svenska, ensam på ett
hotell, långt ifrån sitt hem och sina
närmaste, det smakade ej så litet af
äfventy-rerska —- och vi beslöto oss för att ej
låtsa om landsmanskapet, åtminstone tills
vidare. Jag hade ett par unga flickor
med mig, så jag ansåg mig tvungen att
vara särskildt kritisk. Och det var jag
också, tills hon som en hvirfvelvind kom
in i rummet och tog mig med storm.
Jag blef tagen så där oemotståndligt, ni
vet, som det händer en någon gång i
ens lif, då man förlorar förmågan att
döma klart och praktiskt och att räkna
med yttre prosaiska förhållanden. Det
får lända mig till ursäkt, att jag var helt
stämningsmänniska därnere. Här hemma
hade jag troligen sett henne nyktert.
— Det tror jag knappt — det gjorde
inte cn gång jag, som är så mycket äldre
och hade många skäl att vara kritisk,
jag sörjde öfver att hon var sådan —
men jag insåg, att just sådan som hon
var — — Såg ni henne mycket, mycket
exalterad?
— Inte dä, inte den första dagen,
tvärtom, jag mins så väl, hur hela
hennes uppträdande harmonierade med
hennes utseende. Sådan såg jag henne
aldrig mer, med denna sordin öfver det
vibrerande strängaspelet Hon kom ut
till oss på terassen i månskenet och
berättade något, som synbarligen gripit
henne djupt, på ett sätt, så att det äfven
grep oss. Det var något helt enkelt,
när det blott relateras, det blef till ett
helt litet poem, som hon berättade det.
Det var just under karnevalen; — på
förmiddagen hade hon varit ute i staden
i sällskap med några bekanta frän hotel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
