Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
rust roest.
utan för att sysselsätta och förströ sig
— hon gjorde inte endast då, utan allt
igenom, intryck af något hetsadt, förföljdt.
Hon gaf sig aldrig någon ro, hvarken
kroppsligen eller andligen. Hon kunde inte
sitta många minuter på samma plats;
än måste hon ner i staden för att köpa
det ena eller det andra, som aldrig fanns —
Taorminas bodar äro mycket primitiva —
än gjorde hon långa promenader — om
ensam eller i sällskap, var henne öfver
hufvud taget likgiltigt —, än begaf hon sig
ner till stranden, lånade en båt och rodde
ut på hafvet. Det samma gälde hennes
sysselsättningar och hennes intressen.
— Stackars min flicka, sade fru Melby
sakta.
— Hvad hon var märkvärdigt
talangfull! Men det var ingen ihärdighet, ingen
ro öfver det, hon företog sig, åtminstone
inte de dagar, jag såg henne där nere.
Än spelade hon ett stycke af Grieg
med herr Arian hängande öfver pianot
och vändande noterna, än sjöng hon en
siciliansk fiskarevisa, hon snappat upp,
och när vi så skyndade oss ner för att
höra henne, satt hon redan på
terrassen med sin akvarellåda och höll på
med en skiss, som hon lämnade
half-färdig för att plocka vilda blommor till
middagsbordet. Jag har aldrig sett något
så fulländadt konstnärligt som sättet, på
hvilket hon ordnade dessa blommor.
Taorminas mångskiftande, exotiska flora
lämnade visserligen ett utmärkt material,
men hur hon visste behandla det! Det låg
en oändlig poesi öfver blommorna,
sammansatta, som hon förstod göra det —.
Fru Melby nickade.
— Det kan jag föreställa mig, när jag
minns hvad hon gjorde af våra enkla
ängsblommor.
Så full af hugskott hon var, en sådan
stämningsmänniska! I Taormina finnes
en härlig gammalgrekisk teater i ruiner,
den ligger högt på en bergssluttning med
underbar utsikt öfver haf och nejd. Ni
skulle sett henne en afton, då hon i
antik dräkt trädde fram ur en af nischerna
i de där ruinerna! Jagskall aldrig glömma
det! Det var en flammande solnedgång
öfver Etna, hafvet glänste som i eld, och de
sista solstråiarne belyste henne, där hon
stod i den hvita klädningen med det
rödbruna, luftiga håret högt uppbundet,
sammanhållet af ett bredt guldband. Hon
var bedårande! Eller den gången då
hon ställde till fest för bybarnen under
de blommande mandelträden, nedanför
terrassen, och gaf hvart och ett af barnen
ett guldmynt till minne. Jag skämtade
med henne öfver hennes »rikedom», och
hon svarade med ett underligt leende:
»rik, nej — jag gör det bara för att
öfvertyga mig att det finns lyckliga
människor i världen, men det finns
det inte — möjligtvis små, små barn
—- som de där» — —. Eller den
aftonen, sista karnevalsdagen, då hon lät en
af sina många beundrare nere i staden
inbjuda sig och oss och några andra
hotell-bekanta till en bal, som en förening ställt
till i en liten primitiv lokal, och då hon
dansade vildt hela aftonen och formligen
gnistrade af lif och lust, koketterade för
apotekaren och förvred hufvudet på
Cataniastudenterna. Jag minns också, att
när jag, efter hemkomsten från balen,
gick in i hennes rum för att hämta henne
ut — vi sutto och pratade i det
härliga månskenet —, då satt hon där inne i
mörkret och grät som om hjärtat velat
brista. Hon var som sagdt fullkomligt
oberäknelig, midt under det lifligaste
samtal, under hvilket hon själf var den
gladaste, kunde hon plötsligt gå sin väg
utan ett ord till förklaring, som om vi
djupt sårat henne; vi kunde aldrig
fundera ut på hvad sätt.
Hvad som på mig isynnerhet gjorde
ett egendomligt intryck var hennes starka
och häftiga antipatier och sympatier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
