Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
548
rust roest.
nes lärare i musik och målning. Han
var en äkta konstnärsnatur, fint bildad.
Jag frågade, om han var konstnär.
— Nej, köpman. Ah, om ni kännt
min far, ni hade blifvit intagen i honom
som alla! Och om ni kännt mig då, innan
— då var jag olik andra unga flickor bara
däri, att jag var gladare, lyckligare,
sorglösare.
— Lefver inte er far?
— Nej. Jag förlorade honom, när
jag var sjutton år, och sedan dess har
jag aldrig haft en lycklig stund och får
aldrig heller. Det är en olycka, jag
aldrig kan öfvervinna, aldrig glömma,
ni kan inte tänka er, hvad han var för
mig! Det har aldrig funnits ett sådant
förhållande mellan far och dotter som
vårt. Det är min historia, hans död.
Åh! Numera har jag mitt hem hos
min mors syster i Sverige, nere i Skåne,
eller rättare sagdt, det hetes, att jag
har mitt hem där, jag bor där, när jag
är i Sverige, men det är jag så litet som
möjligt. Ni kan inte tänka er hur
småstads-lifvet och småstadstankarna göra mig
tung och ängslig; när jag varit hemma
några veckor, har jag ingen ro, förr än jag
kommer bort och ut. Den enda fördel
jag har, är att jag äger så pass mycket,
att jag är oberoende och kan göra, hvad
jag vill. —
—- Och reser ni alltjämt ensam som
nu?
— Nej. När min far dog, flyttade
jag som sagdt till min tant, förlidet år
bodde jag hos släktingar i London. Det
här sista året har jag varit ett par
månader hemma i Sverige, tills jag fick
ressällskap till Italien med en dansk familj.
Jag kände, jag skulle egentligen rest
tillbaka med dem, men jag blef så tjusad
af Taormina, att jag stannade kvar. Här
har jag haft ro ovanligt länge, nästan en
månad.
Om jag kunde beskrifva det hjärt-
slitande småleende, som åtföljde orden.
Så fortsatte hon:
— Jag blef sä nervös åt mitt
ressällskap den sista tiden, att jag var lycklig,
när de begåfvo sig af och jag blef ensam.
— Ni borde inte vara här ensam.
— Hvarför inte? Jag försäkrar er,
att jag fullkomligt kan sköta mig, kunde
jag inte det, så tog man nog hand om
mig, och i alla fall, det är så litet viktigt,
hvad som händer mig Tro mig, det
allra bästa för mig vore att få dö, falla
ner nu, som jag sitter bredvid er, jag
försäkrar er, det allra lyckligaste!
— Hur kan man säga något sådant?
svarade jag irriterad. Ni känner det så,
därför att ni inte har någon allvarlig
sysselsättning att ägna er åt, utan efter
allt att döma lefver ett egoistiskt och
innehållslöst lif i trots af alla resor och
förströelser.
— Säg mig något jag duger till,
ett arbete, som kan fängsla och
intressera mig och få mig att glömma, och
jag skall välsigna er till min sista stund.
Hon kramade hårdt min hand, som hon
höll i sin.
— Det kan aldrig en annan säga.
Det måste man ge sig själf. Jag menar
arbetslusten och ihärdigheten och viljan.
Men när man, som ni, fått så många
gåfvor, bör man blygas att inte lägga
sitt till, — det man inte får till skänks.
•— Ni kan lika gärna sätta mig upp
på Etna och bedja mig sysselsätta mig
med slöjd eller handarbete, medan jag
väntar på en eruption. När man lefver
på en vulkan, kan man inte lefva för
någon eller något.
— Det göra vi väl alla lite hvar,
men medan man väntar på utbrottet —
— Vet ni, hvad ångest vill säga,
frågade hon plötsligt.
Jag nickade. Jag ville ej tala om
mig själf och undvek det genom att
säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
