Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hvarför? Studie af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
rust roest.
Han tog den öfver Antwerpen, han har
aldrig velat erkänna, att det var för att
skaffa sig reda på Dagnys
familjeförhållanden, han påstår, att han alltid blindt
trott på henne, men det vet jag, att
hans kärlek och längtan tilltogo, när
han fann alla hennes uppgifter, de
samma hon lämnat er, bekräftade. Fadren
hade varit en mycket ansedd köpman,
hans hustru en förtjusande kvinna, deras
hem samlingsplats för konstnärliga och
litterära intressen, den unga dottern
hade lämnat det bästa intryck efter
sig, man hade ingenting annat än godt
och fördelaktigt att säga om henne.
Fadren hade de sista åren varit
mycket sjuklig och sällan eller aldrig visat
sig ute. Det var kritiska tider, och
hans affärer hade till följd af några
misslyckade spekulationer försämrats. Oron
öfver att hafva iklädt sig förbindelser,
han kanske ej kunde möta, gjorde
honom sjuk. Den unga dottern hade varit
exemplarisk, velat ensam vårda honom
och ej lämnat honom ett ögonblick. Ett
rykte, som utspreds, att den sjuke i ett
anfall af förtviflan öfver de förluster
firman lidit, själf förkortat sitt lif, blef
aldrig bekräftadt, vederlades tvärtom af det
faktum, att affärsställningen efter hans
död befanns vara göd, talet om de stora
förlusterna hade synbarligen varit
öfverdrifven Så snart Dagny hämtat sig
från den sjukdom, som var en följd
af hennes öfveransträngning och sorg, hade
hon flyttat till Sverige till moderns
släktingar.
-— Det dröjde öfver ett år, innan
Axel och hon åter råkades, och när det
skedde, präglades deras möte af samma
romantik, som hvilade öfver allt, som
rörde Dagny, och som kom henne själf
att säga: »inte vågar en författare
komma med något sådant här, det händer
bara i verkligheten —»
Axel visste, att hon på senare tiden
bott hos vänner i Antwerpen, när hon
skulle lämna staden, och att hon var på
hemvägen. Det var således ej alldeles
slumpvis, som han vid en station i
Tyskland mötte henne och bad att få göra
henne sällskap åtminstone några timmar.
För henne var det däremot en fullkomlig
öfverraskning, och det dröjde några
ögonblick, innan hon hämtat sig och blef
sig lik, som hon varit, då hon gaf honom
sitt afslag. De sutto midt emot
hvarandra, han fullt besluten att hålla henne
kvar för alltid, när han nu ändtligen
funnit henne, hon orolig och osäker, endast
sökande slippa undan alla förklaringar.
Plötsligen stannade tåget med en
häftig ryck, gälla hvisselsignaler ljödo från
lokmotivet, de hörde förvirrade rop och
skrik, en sammanstötning med ett tåg,
som från en bibana rusat in på deras
spår, tycktes oundviklig. De sutto några
sekunder, hvilka förekommo dem
oändligt långa, och väntade katastrofen.
— Är du rädd att dö? sade han till
Dagny, som satt orörlig och såg på
honom med ett strålande, nästan förklaradt
uttryck i ögonen.
— Nej! O, att få dö här hos dig,
inte ensam, så! sade hon hastigt, i det
hon slog armarna om hans hals och smög
sig till hans bröst. Han drog henne till sig
närmare, närmare, och de sutto så orörliga,
beredda på döden, tills en stöt långt
lindrigare än de väntat, och som lämnade
deras vagn fullkomligt oskadd, sade dem,
att faran var öfver. Hon försökte genast
i dubbel bemärkelse draga sig tillbaka,
men det var för sent. Han visste det
enda, han brydde sig om att veta, att
hon älskade honom, och när hon sade
honom, att det var långt mer, han borde
ha reda på, om hennes far, om hans död,
om henne själf, svarade han, att han hört,
att fadren beröfvat sig lifvet och
förmodade, att så varit förhållandet. Hon
bejakade det, ville tala om något ytterli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
