Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- I grafkapellet. Af Albert Ehrensvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I grafkapellet.
Med bleka strålar solens skimmer faller
igenom grafkapellets öde rum
och banar genom rostadt järnverksgaller
en väg af ljus i dager mörk och skum.
I sekler hopadt hvilar orördt dammet
på mörka kopparkistor, rad vid rad,
på falnadt siden och på bleknadt sammet
och utaf åldern sönderfrätt brokad.
Här uti dödens skymmande alkover
en släkt som ingen uti glans och makt
den eviga, den sista sömnen sofver
bland resterna af svunna tiders prakt.
Här sofver han, som skref Europa lagar,
ännu se’n Lützens sol i blod gått ned,
uti de flydda, längst försvunna dagar,
då Sverige stod i folkens främsta led.
Och söner, män med stolta härskarsinnen,
och ättlingar och fränder, led vid led —
det är som om en värld af flydda minnen
i hvalfvets skumma dag förbi oss gled.
Men än ett stoft på furuns nakna läger
har här sin plats, af enkel svepning täckt,
som intet namn och ingen hågkomst äger,
en okänd främling bland sin egen släkt.
En blodig fläck på barmens hvita linne
på alla frågor ensam gifver svar:
han gaf sig döden själf. Se där det minne,
det enda -— som af honom än är kvar.
I skumma tiders natt fick blott med möda
i fädrens grafkapell han hvila ut —
själfmördaren, som evigt skulle glöda
i svafvelelden utan gräns och slut!
Men om det namn, som vid den döde knöt
fick intet tala för en eftervärld:
den, som mot släktens ära djupt förbröt sig,
vardt i dess häfder ingen plats beskärd.
Hans lefnad med dess nederlag, dess strider,
dess kval, dess mörka slut — allt skulle bli
en dunkel hemlighet i alla tider,
som ingen tanke finge forska i.
Så spårlöst har han plånats ut ur lifvet,
att ingen vet att hviska ens hans namn
i samma rum, som blef till grafhvalf gifvet
åt fränder burna högt af ryktets famn.
Men medan nattens skuggor sakta dala,
och mörkret fyller hvalfvets vida loft,
det är som hördes skilda stämmor tala
kring dessa kallnade och döda stoft.
En talar stolt om forna tiders ära,
om svunnen makt, om tankens djärfva flykt,
då hviskar det från grafven här helt nära
på sorgens språk en bruten stämma skyggt
om mänskohjärtats djupt fördolda schakter,
om lidande, som ingen lindring vet,
om hopplös kamp mot ödets blinda makter,
förtviflan kval och lifvets bitterhet.
Men dessa röster smälta sist tillhopa
likt strida vågor i enda ström,
och enade med dyster kraft de ropa:
allt är förgängligt! Lifvet är en dröm!
Albert Ehrensvärd.
* Oxenstiernska grafkoret i Jäders kyrka, Södermanland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:40:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1893/0612.html
