Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Litteratur. Tolstois nya bok. Le salut est en vous. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattningens långsamt skeende öfvergång till
en annan, den kristna, allt under
bibehållande af de sociala formerna och under
fåfänga ansträngningar att intvinga den
kristna uppfattningen i dessa. Hvad som
synes vara en utveckling af de sociala
idealen är i själfva verket ett undergräfvande
af de samma.
Låt oss försöka förstå honom:
För aderton hundra år sedan, säger
han, uppstod midt i det romerska väldet
en ny, sällsam lära, som icke hade någon
likhet med de föregående och som
tillskrefs en man, Kristus. Denna lära var
absolut ny, så väl till sin form som till
sitt innehåll, ny likaväl för den judiska
världen, inom hvilken den uppstod, som
för den romerska, inom hvilken den sedan
predikades.
Hvari bestod då det nya i denna lära?
Det bestod däri, att den, midt ibland alla
de invecklade judiska religionsreglerna och
den högt utvecklade romerska
lagstiftningen, förnekade icke endast nödvändigheten
af dessa utan nödvändigheten af alla
mänskliga inrättningar, och i dess ställe uppsatte
för mänskligheten ett ideal af inre
fullkomlighet, sanning och kärlek, och såsom följd
af denna inre fullkomlighet den yttre
fullkomligheten, det af profeterna förutsagda
gudsriket på jorden. Hela denna lära
bestod endast och allenast i sökandet efter
sanningen och sträfvandet efter att
förverkliga denna i sitt lif. Dess fullgörande
bestod blott i vandringen framåt på den
anvisade vägen, i sträfvandet efter den inre
fullkomligheten genom efterliknandet af
Kristus och efter den yttre fullkomligheten
genom grundandet af gudsriket på jorden.
Människans större eller mindre lycka beror,
enligt denna lära, icke på den grad af
fullkomlighet, hon kunnat uppnå, utan på
hennes mer eller mindre snabba vandring
emot fullkomligheten; lyckan ligger i själfva
sträfvandet, hvarje stillastående, på hvilken
grad det vara må, är det samma som
lyckans upphörande. Det är därför, som
publikanens, synderskans, den korsfäste
röfvarens lyftning mot fullkomligheten är mera
värd än fariséens orörliga dygd.
Således, den radikala olikheten mellan
denna lära och alla föregående, på den
sociala uppfattningen byggda religioner är,
att den icke uppställer några regler och
lagar för mänskligheten utan ett oändligt,
oupphinneligt ideal af mänsklig höghet,
och sålunda anvisar människan den väg,
på hvilken hon har att själf sträfva framåt.
Eller: Kristus frigör hos människan det
medvetande om gudomlig fullkomlighet,
som finnes nedlagdt nos henne och
hvarigenom hon är förmer än djur, samt lär
henne att det verkliga lifvet består i denna
hennes gudomliga naturs allt större och
större frigörelse och utveckling, i den
mänskliga viljans allt fullständigare uppgående
i den gudomliga, ett sammansmältande,
emot hvilket människan sträfvar och som
skulle utgöra förintelsen af det lif, som
vi känna. Idealet är oupphinneligt, men
annars vore det icke ett ideal: att sänka
det vore detsamma som att förstöra det;
en möjlig fullkomlighet skulle förlora allt
inflytande på människans sinne. Kristus
gifver sin lära med vetskap om att den
absoluta fullkomligheten aldrig skall
uppnås, men att sträfvandet efter denna
absoluta och oändliga fullkomlighet ständigt
skall öka människans lycka och att
följaktligen denna lycka kan blifva förökad i
oändlighet.
Sådant är, enligt Tolstoi, kristendomens
själfva väsen. Den är icke en mystisk
religionslära utan en ny moral, grundad
på en fullständigt ny lifsuppfattning. Denna
moral finnes klarast uttryckt i
bergspredikan, icke framställd såsom några bestämda
påbud eller lagar, utan snarare anvisande
människan den gräns, under hvilken hon
icke får sänka sig utan att komma i strid
med själfva lifsuppfattningen. I sin
bergspredikan angifver Kristus på samma gång
idealet, till hvilket människorna skola sträfva,
och de grader, som de redan på sitt
nuvarande stadium kunna uppnå. Idealet,
det är den absoluta kyskheten, det är att
icke oroa sig för morgondagen, utan lefva
för stunden, att aldrig, för något ändamål,
bruka våld, att älska dem, som hata oss.
De föreskrifter, som angifva den gräns,
under hvilken vi icke få sänka oss, äro: att
lefva ett äktenskapligt rent lif, att icke
svära, icke lofva något för framtiden, icke
återgälda ondt med ondt, icke söka skada
våra fiender, utan handla mot dem som
mot våra vänner. Men långt ifrån att
utgöra hela innehållet af kristendomens
lära, angifva de endast ett af de
oräkneliga trappstegen på fullkomlighetens väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
