Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Narren. En allegorisk dikt af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NARREN
Jag älskar ditt leende morgonljus,
som lär oss för styggelsen blunda,
dina evigt längtande vågors brus,
som slipa stenarne runda.
Jag älskar din natt, som ger hvilans tröst
åt löjet och kraft åt tåren,
jag älskar din skönt förmultnande höst
och den obarmhärtiga våren.
Men mest jag dig älskar, för det du gaf
mig narrens plats i ditt rike
och rätten att vara din näsvise slaf
och tala, som var jag din like.
För att du mig skänkte min stolta blick
och min puckels prydliga backe
och modet att mästra ditt härskareskick
med din fot uppå min nacke!
Talar.
Ty, nådig herre, du har ständigt haft
ditt nöje och din makt i dualismen:
att sätta lust mot lust och kraft mot kraft
och sedan hålla jämvikt genom schismen.
Det raka finnes icke i din värld,
den illusionen är vår största plåga,
din utgångspunkt är målet för din färd,
ditt ideal, det är en cirkelbåga.
Så gaf du mig den djärfva frihetstron,
som sträfvar, menar den, mot evigheten,
men, att jag icke skulle bli förmäten
och. rädd kanhända också för din tron,
du satte strax på fålen en kapson
och lät den ridas af medvetenheten.
När friheten slår an sin höga ton
och tager språng att nya fröjder smaka,
medvetenheten håller den tillbaka
och hviskar: du är blott en illusion!
Om endast frihet du åt mig beredt,
snart nog jag vuxit högre än din hjässa,
medveten endast jag förfallit lätt
att ständigt öfver det förgångna mässa,
och litanior likar du ej rätt;
i ständig kamp de nu min skuldra pressa,
och följden blef: en narr helt rätt och slätt!
Du väfver, herre kung, med dubbelt garn!
Ers dubbelhet, jag är er andas barn!
Springer upp och knyter händerna.
Förbannad vare du, att du mig gaf
den tunga bördan, som jag ej kan bära!
Jag var för hög att blifva blott din slaf,
så lät du mig bli narr och stal min ära!
Min andes djärfva skaparhåg du tänder
och sätter lera blott i mina händer.
Med ändlighetens black omkring min fot
jag emot evigheten sträcker famnen,
det öppna hafvet styr min farkost mot,
men ankaret är fast i trånga hamnen.
Jag vill, men tror ej, tror, men har ej makt
att föra ut min tro — jag afskyr dessa fröjder,
som du så rikligt för min fot har lagt,
jag längtar uppåt mot de ljusa höjder,
där jag förfryser, — vanskapt, krökt af smärta
jag i ditt låga näste ströfvar kring
och spelar gäck, gör ord af ingenting
med nva skönhetsvärldar i mitt hjärta.
Tag åter gåfvan eller gör den hel,
lyft dubbelheten bort ifrån mitt sinne,
låt frihet, herre, bli min arfvedel,
men plåna slafveriet ur mitt minne!
Tag frihetskänslan bort och låt mig nöjd,
medveten om min lott i bojan trifvas,
och syssla med min egen lilla fröjd
och af min egen lilla storhet lifvas!
Gif mig blott ett, det enkla, enheten,
som växer rak emot sitt eget syfte,
dess glada mod att aldrig ta’ igen
och aldrig släppa bördan, som den lyfte!
Gör mig till herre eller ock till slaf
men ej till en bastard utaf dem båda,
jag dignar under bördan, som du gaf,
haf misskund — hjälp mig, herre — se min våda!
Kastar sig snyftande ned på trappan och glider utföre.
Du gäspar, nådig herre! Du har rätt,
det är bedröfligt så att deklamera.
En narr, som gråter, ter sig slätt,
en narr, som skrattar, är för mera.
Reser sig upp och svänger sitt skallra.
Hör mig, herre, världars kung,
hör din undersåte!
Lifvets gåfva var så tung,
att jag skrattar åt det.
Lifvet är ett lustigt skämt,
som från vettet mig har skrämt,
därföre jag skrattar jämt.
Herre kung, förlåt det!
Då jag ser min svåra nöd,
mig en skrattlust fattar.
Då jag ser den bleka död,
ryser jag — och skrattar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
