Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mäster Holmsten. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄSTER HOLMSTEN. 2 7
muren i askan som en lampa i en
leksaksruin. Han slet till sig det styfnade
köttet. Det föll öfver hans axel, och
krökt under bördan bar han det till
grinden samt kastade det i snön på vägen.
Blek af skrämsel sprang han sedan till
stugan.
Men när han förgråten somnade om
natten efter att på en afton ha fått mer
stryk än under hela sitt föregående lif,
tänkte han, att en gång på
rättfärdighetens dag skulle en bedjande ängel fälla
ett blidt ord för den fattige torpargosse,
som en vinterkväll barmhärtigt matade
ödemarkens ulfvar.
Hans hörsel var alltid klen, liksom
hans växt, men det fanns ingen flicka
på hela godset, i hvilken han icke var
förälskad, och därför att den fulaste var
den envisaste, gick han redan i sitt
tjugonde år med henne till prästen. Döf
som han var, kunde han icke heller
skicka sig i brudstoln utan försade sig
och hörde galet.
— Säj efter som jag säjer före! röt
komministern.
— Sex efter och sex fore! eftersade
han.
Komministern slog igen handboken
och måste på nytt taga om hela
brudvigseln från början, men alla tänkte de, att
mäster Holmsten var icke som annat folk.
Illa skulle det väl också ha gått
honom, hade ej bruksherrn på
hindersmässan fått höra, hur gamla trädgårdars
ärevördiga, långa fruktträdshvalf kunde
moderniseras och förstöras med en mängd
meningslöst slingrande småvägar och
kringkastade buskar. Nu tänkte han, att om
han toge ett sådant ljushufvud som mäster
Holmsten till trädgårdsmästare på
förmiddagarne och till betjänt på
eftermiddagarne, borde det nästan kallas ett fynd.
Bruksherrn hade eljes en särskild syn på
människor, och endast om han fann någon
mycket beskedlig och slätkammad ung
man, som teg och lydde, kunde det falla
honom in att yttra: Jag skall säga, att det
där är en förbannadt bra karl! — Något
sådant hade han aldrig sagt om mäster
Holmsten utan tvärtom, att det var en
opålitlig spelevinker. Han tillade dock
alltid med en blinkning, att därmed fick
man tåla sig, för mäster var i alla fall
oumbärlig, ja, en verklig genius.
Han skötte nu kaffebrickan med
samma småsluga färdighet som
trädgårds-saxen, och när han om vintermorgnarne
låg på knä framför de himmelsblå gamla
kakelugnarne och satte in veden, sporde
han gästerna, hur de sofvit, och berättade,
hur hvar och en af de andra gästerna
haft det med sömnen och hvad de drömt.
Han målade vagnar och blomsterkäppar.
Ingen kunde som han lägga renmossan
mellan fönsterrutorna. Han klistrade de
hvita pappersspetsarne på kanten af
linneskåpens hyllor. Han strök fiolen på
lör-dagsaftnarnes danser, och ingen kunde i
kuskkammaren ljuga och berätta som
han. Redan oumbärlig förstod han också
att göra sig ofelbar, och hittades i hans
betjänttid en dyrbar porslinsstake
sönderslagen, aldrig hade någon gjort det.
Den hade fallit af sig själf, liksom om
den somnat och tappat jämvikten.
Bruksherrn tog mäster Holmsten med
sig på sina långresor. När då om
natten de åkte öfver galgbacken, stack han
sin nyaste silfverslant i hans hand och
befallde honom att på piskskaftets platta
knapp upplyfta myntet i den hängdes
ficka. — Piska nu syndarn där uppe,,
din djäfvul, ropade han, ända tills
klädtrasorna brista och slanten klingar i
isgatan! Då blir den din! Annars får
tjufven behålla den.
Aldrig hade ännu någon af hans
betjänter låtit den mässingsbeslagna
helgdagspiskan hvina så outtröttligt. Den
utmärglade döda kroppen vaggade af
och an på sitt rep och dansade rundt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
