Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mäster Holmsten. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
VERNER VON HEIDENSTAM.
för slagen med öppen mun och
uthackade ögon. Snärten lade sig som en
snara om de inåtvända fötterna eller
smattrade mot de frusna trasorna som
på torrt skinn, och bortom gärdesgårdar
•och öfversnöade svedjefall gnistrade
stjärnorna. Svärjande och skrattande satt
bruksherrn i sin kibitka och menade, att
det var nyttigt lära folk afsky
brottslingar. Men hur länge piskan än rasade,
■den döde ville dock ej återlämna gåfvan
ur sin ficka. När kibitkan och den
öf-verlistade betjänten försvann i
vinternattens mörker, behöll i sin ensamhet
den hängde tjufven den silfverslant, för
hvilken han i sitt lif skulle sönderbrutit
bommar och lås.
Själf hopblandade mäster Holmsten
gärna sitt och andras. Aldrig gick han
en höstmorgon ur trädgården utan att
de präktigaste astrakaner eller
rosenhäger pustade sin friska doft från hans
ylle^kjorta. Snattade däremot en annan
•af trädgårdens frukt, då lät han hela sin
illparighet spela. Då hämtade han i lön
med snörpt tnun och vidgade ögon en
pyts med kalfblod samt stänkte röda
droppar på sandgången och åkermyllan ända
bort till hagens bryn. Sedan tog han
bruksherrns lodbössa samt afbrände,
försiktigt och bortåtvänd, ett skott i
skymningen. Gällt ropande sprang han
därefter ned till smedsdrängarne vid
hamrarne och bad dem komma med lyktor.
När de nu kommo där med sina lyktor
och följde blodspåren ända till hagen
och hörde honom berätta, hur han siktat
efter tre flyktande, jättestora män, då
blefvo de tysta och fåordiga och tänkte:
Det är nog klokast att larsmàsspäronen
få hänga i fred otummade!
Aldrig trodde han sig dock listigare
än den gången, då han skulle fara till
staden och köpa tröja och en kardus
tobak och en sedelbok men icke hade några
penningar. Lånade han af den skrytsamt
välbergade kusken eller rättaren, skulle
de sedan gå och se honom öfver axeln.
Nej, så hemligt ville han gå till väga,
att ingen på hela godset finge något att
veta. Därför vandrade han bort till
den fattigaste, till den ensamma
Kojabritta. Hon satt högt på mon i sin
eländiga kula, som hon själf rest af lötar
och brädstycken. Snus hade han att
bjuda henne, och tala kunde han, och när
han gick, bar han med sig de femton
riksdaler, hvilka hon i åratal gömt i en
ask bakom spisen.
Men just därför att han var en
genius, hade han begått en dumhet, och
hvart han sedan gick, och hvar han satt,
alltid kom Kojabritta bakom honom och
ropade på sina femton riksdaler. Hon
predikade om dem midt framför själfva
herrgårdstrappan, och snart kunde icke
två gummor se mäster Holmsten gå
förbi-utan att hviska om de femton
riksdalerna. Aldrig kunde han längre med
bortåtvända ögon mottaga drickspengar,
utan att genast tjänsteflickorna stucko
fram sina hufvud med hvita schaletter
bakom de gläntande dörrarne, och när
de sedan stodo vid det långa diskbordet
i köket, frågade de honom, om han ej
hade nog att gifta sig på med
backstu-kvinnan till hindersmessan.
Efter han var ett sådant ljushufvud,
gick han emellertid och spann på en
klippsk hämnd och betänkte icke, att när
han släppte lös ali sin list, då först gick
det honom illa.
Det året gästades herrgården af en
kalkblek fransk baron, som låg där och
jagade, och vid taffeln, där surkartarne
blänkte i nysilfverskåln, fick mäster
Holmsten sakta nämna ett franskt namn, hvar
gång han hällde upp vinet ur buteljen,
från hvilken han lärts att först borttvätta
etiketten. Baronen hade lefvat lika gladt
i sin ungdom som nu och var därför
nödd att bära ett snörlif af järn med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
