Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. »Från tredje Gustafs dagar». Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»FRÅN TREDJE GUSTAFS DAGAR».
43-
känslor i sina hjärtan, så måste man se
dem med deras egen samtids ögon och
utan allt för mycket öfverraskning taga
dem sådana de visa sig. Motsägelserna i
deras uppförande äro ett faktum —
hvarför skulle en människa ej få bestå af
hundra olika facetter, som hvar och en
återkastar ljuset på olika sätt? Människosinnet
har sina inkonsekvenser, hvarför skulle
man söka bestrida det? Kellgren talar i
ett af sina bref till Rosenstein om »de
dussintal tänkande jag, som ej tänka
hvarandra lika». Själfanalys var något, som
alis ej hörde till denna lyckliga tids vanor.
Man kunde filosofera — ehuru det väl ej
var så allmänt förekommande — och den
för filosof erkände var föremål för
vördnadsfull uppmärksamhet, äfven om man
hvarken hade lust eller förmåga att tränga
in i hans tankebyggnads labyrint. Men
man hade verkligen annat att göra än att
upptaga den allt för korta lifstiden med
studiet af det mer eller mindre intressanta
i ens egen persons möjligheter. Den bästa
filosofien var i alla händelser den att »taga
det glada af hvar sak och söka därmed
lätta sitt bekymmer och andras ledsnad» *.
Ett och annat, som berättas om dessa
representanter för en gladlynt och intrigant
tid, väcker undersamma tankar. Hvad skall
man till exempel tro om konungens karaktär
och om Schröderheims, i fall det är sant, som
af samtida anföres såsom ett faktum, att
konungen för att hämnas på fru
Schröderheim för hennes rappa tunga, som ej ens
skonade majestätets mest ömtåliga sidor, tvang
hennes man att förklara det barn, hon bar
under sitt hjärta, för oäkta, och att hennes
sorg öfver makens feghet att foga sig
efter sin herre och konungs vilja
påskyndade hennes död?Men förhållandet mel-
* Uttryck af Armfelt i ett bref till hans hustru.
**På tal om fru Schröderheims död vill jag påpeka,
att såväl Biografiskt lexikon som Nordisk familjebok,
Gernandts konversationslexikon, Hofbergs »Svenskt
biografiskt lexikon» och förordet till den nya
upplagan af Schröderheims skrifter nämner den i
januari 1792 som hennes dödsdag. Endast Anreps
ättartaflor ha det rätta årtalet iygi. X bref till sin
hustru januari 1791 omtalar Klaes Ekeblad det på
nyårsdagen timade dödsfallet. Han yttrar, att man
eljes plägar utgifva för dödfödt ett barn, som fadern
ej vill erkänna såsom sitt. I alla händelser borde
man tiga med skandalen — ej, som nu skett,
utbasuna den inför världün.
I sin berättelse om Gefle riksdag skildrar
Schröderheim sin sysselsättning vid dagarna närmast
lan konungen och Schröderheim undergick
ingen förändring vid tiden för Anne-Charlottes
död — Schröderheim hade då längesedan
förlorat det inflytande, han ägt under de
gamla, goda och glada tiderna, men han
hörde — särskildt under vintern 91 till
92 — till konungens omgifning och rönte
vid flera tillfällen bevis på hans bevågenhet.
En af de samtida memoarskrifvarne fäller
det yttrandet, att kungen föraktar
Schröderheim men är road af hans sällskap,
enligt andras vittnesmål skulle konungens
trogne och skämtsamme tjänare alis ej ha
varit en man att förakta, tvärtom; om han
än ej var någon karaktär, så var han en
älskvärd och godmodig herre med godt
hufvud och kvick tanke, fyndig och
outtröttlig, arbetsam, nitisk, användbar i många
olika värf och en lustig sällskapsbroder,
ovärderlig som muntrationsråd.
»Jag gör ibland små verser jag
och många mindre komedier
och airer utaf många slag,
charader, skålar, parodier ...»
sjunger en af de uppträdande i ett af hans
små tillfällighetsstycken. Eftervärlden skulle
gärna ha sett, att han sysslat mindre med
statsaffärer — och framför allt med
pastoratshandel — liksom med divertissementer för
sin glada sällskapskrets och i stället
berättat mera om hvad som passerat i det
hvardagliga rundt omkring honom, vid
hofvet, i societeten och i staden. Den
»journal», han ej förde, just den skulle
eftervärlden vilja läsa. Ty Schröderheim är
mästare i att måla små interiörer, i att
med få, raskt och lekfullt afsatta
penseldrag skizzeta upp en liten tafla, så liflig
och lustig och full af karakter, att man
ej lätt glömmer den.
Han har sin egen starkt personliga stil,
söker aldrig efter ett målande uttryck, men
har en märklig förmåga att utan spår af
ansträngning finna det rätta ordet. När
man läser hans fragmentariska anteckningar,
hvilka beröra politik, riksdagsfrågor,
kungliga personers födelse eller död, så får
nyårsdagen 1792, då han hvar dag konfererade med
konungen på Haga, den 2 januari fick han en
»délicieux» middag och dagen därpå var han med
om »en glad déjeuner» — drag som bidraga till
att dementera uppgiften, att hans hustru skulle ha
aflidit på nyårsdagen detta år. Det torde ej vara
svårt att finna dödsannonsen i Stockholms tidningar
eller attesten i kyrkböckerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
