Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. »Från tredje Gustafs dagar». Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
GEORG NORDENSVAN.
ej gå ut på Stockholms gator, åtminstone
ej sedan mörkret inträdt, utan att råka ut
för de mest oförutsedda äfventyr. F. J.
Meyer låter i sitt skådespel »Året 1789»
fru Schröderheim för att hämnas på
konungen för hans onåd och förföljelser vara
den, som anstiftar konspirationen och
sticker pistolen i Anckarströms hand.
»Vilhelmina» tecknar det gustavianska hofvet och
cless lysande medelpunkt lika beskedligt,
som hon tecknat Erik den fjortonde och
hans idealiska Karin Månsdotter, och »Sylvia»
framställer Armfelts och Magdalena
Rudenschölds kärlek romantiskt känslosam, låter
de båda älskande i sin lyriska hänförelse
samtala på blankvers midt inne i romanen
och visar dem slutligen i tablå på toppen
af Brunkeberg, öfverströmmade af
aftonsolens guld, då de blifvit återförenade efter
olycksåren. Oscar Wijkander ger i
skådespelet »En konung» — som har sin styrka
i den stilfulla dialogen — en apoteos öfver
Gustaf den tredje som »royalismens sista
kämpe» och låter stycket sluta med
uttalandet af den åsikt att »som sådan» faller
öfver honom ett skimmer, skönt och
majestätiskt som den nedgående solens glans.
Jag skall ej våga ett uttalande om hur
många af de författare och författarinnor,
som behandlat den gustavianska tiden i
romaner eller skådespel, trängt djupare än
till den yttersta ytan af denna tid. En
porträttmålare kan ej inlägga mera själ i
ett studiehufvud än han har i sitt eget.
Men ett sakförhållande är, att denna tid
ter sig helt annorlunda än i dikterna i de
dokument, den lämnat efter sig. De
motsäga hvarandra, dessa dokument, men de
fullständiga också hvarandra, och de belysa
tidehvarfvets yttre och inre karaktär med
en helt annan intensitet än hvad alla de
»historiskt-romantiska» skildringarna
tillsammantagna förmå. Också dessa
dokument lämna mycket åt läsarens fantasi att
utfylla och att förklara efter fömåga, man
stannar ibland vid ett frågetecken, på
hvilket intet svar följer, och man tränger långt
ifrån alltid till bottnen af de uppträdande
personernas karaktär. Därtill behöfs
förenade skaldens och psykologens hela förmåga
af både analys och intuition.
Gustaf den tredje själf var framför alla
andra sin samtids representative man äfven
i sina motsägelser. Ingen hade hans
förtroende helt, ingen kände henom i grund
och botten, och ingen visste rätt, hvar han
hade honom. Liksom de samtida
konstnärerna — enligt Gjörwells uppgift * —
erkände svårigheten att åstadkomma ett
fullgodt porträtt af konungen, ej blott
därför, att han ständigt hade brådt och ej gaf
sig ro att sitta modell och sitta stilla, utan
ännu mera därför, att han själf ej var sig
lik från den ena årstiden till den andra, att
hans uttryck växlade i sådan grad, att ett
porträtt, som var likt i april, ej stämde
med hans utseende i maj — »hans ansikte
ändrar så ofta karaktären» — så medgåfvo
de skrifvande, att hans ord och uppförande
påvisade besynnerliga och svårförklarliga
inkonsekvenser. Gjörwell förklarar efter
konungens död, att det vore »ett det mest
hinderfulla arbete att rätt känna och
öfvet-tygeligen framlägga Gustaf den tredjes
sannskyldiga karaktär». Hans bild, sedd
från dagersidan, är ej den samma, som då
man ser den från skuggsidan. Han liknas
än vid Apollo och än vid Tiberius, han
prisas som rikets »Skydds-Gud» och han
hatas som den svenska frihetens bödel.
Adlerbeth yttrade till Engeström efter
Gustafs död de bekanta orden: »det var
intet enda ärligt hår på honom», i
gusta-vianernas ögon förblef han »den
oförliknelige», liksom han varit »den omistlige»,
hvars person var mera värd än hvilken
regeringsform som helst. När Karl August
Ehrensvärd förklarade honom vara »en
hederskung», var det med uppenbar
tacksam hågkomst af monarkens frikostighet
mot amiralen — på den tid, då kungen
ville bli af med honom — men när han
säger, att kungen »var den kvickaste, den
ämablaste, den briljantaste af nationen»,
så har den skarpsynte mannen säkert
påpekat de mest betecknande egenskaperna
hos Gustaf den tredje — egenskaper, som
alis ej hindrade honom från att med
statskupps-segrarens rätt trampa lagen under
fötterna — till en god del därtill
nöd-tvungen och med ej blott sin egen utan
också Sveriges ära och anseende till
sitt mål.
Vill man söka förstå dessa pudrade
och rödklackade herrar i deras svarta
nationella sidenkappor och med patriotiska
* I ett bref 1779.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
