Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hvad är Sampo? Med anledning af Axel Galléns tafla »Sampo smides». Af Juhani Aho
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD ÄR SAMPO?
65
skulle utgå, finner Ilmarinen slutligen ett
>:brokigt stenblock». Där stannar han,
förfärdigar en dag bälgarna och en
annan ässjan, och då han fått dem färdiga
förtäljer runan vidare:
Därpå smeden Ilmarinen,
den evärdelige hamrarn,
drifver ämnena i elden,
smidesstoffet i sin ässja,
tager trälar till att pusta,
drängar till att bälgen draga.
Trälarna draga bälgen i tre
sommardagar och tre sommarnätter, så att
stenar växa under deras fötter och klippor
under tårna.
Men uppå den nästa dagen
själfve smeden Ilmarinen
böjer sig för att betrakta,
stirra in i smideshärden,
hvad ur elden månde komma,
hvad som ginge fram ur ässjan.
Fram ur elden står en båge,
tränger sig ett gyllne armborst,
gyllene, med silfverspetsar,
med ett brokigt skaft af koppar.
Skön är bågen till att skåda,
men den har dock onda vanor:
fordrar hvarje dag ett hufvud,
och de bästa dagar tvänne.
Själfve smeden Ilmarinen
gläds häråt ej alltför mycket,
bryter bågen uti stycken,
kastar dem i elden åter,
låter sina trälar pusta,
svage drängar bälgen draga.
Nästa dag kommer en röd farkost med
guldsirad framstäf ur elden, men den
drager i krig utan orsak och brytes därför
sönder som bågen. På den tredje dagen
stiger ur elden en guldbehornad kviga
med sjustjärnans blink på pannan och
solens skifva på sitt hufvud. Men hon
sofver i skogen och stjälper mjölken ut
på marken; Ilmarinen hugger henne i
stycken och kastar dessa i elden. På
Ord och bilJ, j:dje årg.
den fjärde dagen tränger en plog ur
hettan, med bill af guld, skaft af koppar
och en silfverknopp på skaftet. Men den
plöjer upp andras åkrar och duger ej.
Nu kallar Ilmarinen vindarna att pusta,
väderilarna att flåsa.
Östan pustar, västan pustar,
sunnanvinden susar väldigt,
nordan stormar på med styrka;
en dag pusta de och tvänne,
pusta inpå tredje dagen;
lågor slungas ut ur ässjan,
gnistor spraka ut ur natten,
dammet upp mot himlen flyger,
röken hvirflar tjock mot molnen.
Det var smeden Ilmarinen,
när nu trenne dar förlidit,
ned han böjde sig att skåda,
’stirra in i smideshärden;
såg att Sampo nu sig danat,
att sig granna locket bildat.
Därpå smeden Ilmarinen,
den evärdelige hamrarn,
företager sig att smida,
hamrar hastigt med sin slägga,
smider Sampo konstförfaret:
vid dess ena kant en mjölkvarn
och en saltkvarn vid den andra,
vid dess tredje kant en myntkvarn.
Nu begynte Sampo mala,
granna locket snabbt sig svängde,
mol en lår vid skymningstiden,
mol en lår till hemförtäring,
mol en annan till försäljning
och en tredje till förvaring.
Pohjos kvinna högt sig gläder,
bringar nu den stora Sampo
in i Pohja-gårdens kulle,
uti koppar-bärgets inre,
bakom nio lås och riglar;
där hon fäster Sampos rötter
på ett djup af nio famnar,
en rot in i moder-jorden,
invid vattnets rand en annan,
en i hemmets höga kulle.
Och så är då Sampo färdig, färdig den
högsta lycka, som en den tidens
människa kunde tänka sig: färdig först efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
