Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Litteratur. Karl den tolftes bref. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL DEN TOLFTES BREF.
35
gen. Prins Karl fick höra en ofantlig mängd
predikningar i sina barnaår, och han
und-slapp icke predikoförhören. Yngsta systern
har tillvaratagit spridda blad ur
förhörsprotokollen, hvaraf man än i dag kan se,
hur allvarligt denna del af uppfostran
bedrefs. Vidare fick gossen föra skriftliga
uppvisningsprotokoll öfver diskussioner med
informatorn rörande hvarjehanda ämnen,
och alltid ställdes så, att informatorn med
ödmjuka ord förklarade sig öfvervunnen.
Gossen var ej tillräckligt begåfvad att trots
sådana öfningar vid 15 års ålder tro sig
behöfva taga råd af någon i riksstyrelsen,
hvilken då, tvärt emot faderns förordnande,
öfverlämnades i hans unga händer.
Krigsmannaidrotter och jakt hade tidigt
blifvit honom kära, och när han nu från
den senare fick vända hågen uteslutande
till de förra, syntes de honom snart lika
angenäma som nödvändiga. Han
»lång-leddes», när han ej hade sina vanliga
regi men ten ikring sig, och hans
verksamhetshåg fick full s)’sselsättning genom militära
företag och administrationsåtgärder. »Han
brukade aldrig säga åt sina officerare och
soldater: går åstad och slåss», skrifver
Nordberg, »utan han sade: kom, och då
gick han sjelf med de främsta.» Så vardt
han »Kung Karl den unga hjälte».
Utgifvaren följer honom genom hans
bref från björnjakterna till Seeland, från
Narva till Dtina och Klissow. Där, skrifver
en fransk minister, lofvade han den döende
svågern, hertigen af Holstein, att aldrig
öfvergifva hans intressen. Säkert är, att
han aldrig öfvergaf dem, och att den
hol-steinske ministern Görtz häri bistod honom.
Det blef också den holsteinska furstegrenens
intresse, som segrade i det stora nordiska
kriget. Sverige föll från sin rang i Europa,
kung Karl föll, Görtz äfven, men det
holsteinska huset fick czar Peters krona.
Med Klissow kan man säga, att den
svenska »hjältedikten» upphör. Det är icke
stor ära för Sverige att ha hjälpt Ryssland
att sönderslita Polen, ännu mindre ära, att
ha härjat och bränt i Polen i stället för
att hindra czaren härja och bränna i svenska
landskap. Och värre blef det med åren.
Karls bref visa nogsamt, hur lätt han tog
alltsammans, hur föga blick han hade för
krigets elände. Utgifvaren finner hans
yttranden vittna om, hur lägerlifvet försämrar.
Däri har han nog rätt; men man torde icke
böra alldeles efter orden taga sådana
uttryck som t. ex. att icke skona barnet i
vaggan. Både detta och andra dylika
erinra om språkbruket i bibeln, kungens mest
anlitade svenska språkkälla, och dess starka
utrotelsebud kunde icke undgå att göra
intryck på honom. Både Rebnsköld och
Stenbock kände nog sin kung tillräckligt
att icke för sådana ords skull göra pinan
värre för de kontributionspliktige
polackerna. Och äfven den polska häfden gör
skillnad emellan den ryska och den svenska
ockupationens tyngd, till den senares
förmån. För öfrigt har kriget icke ens i våra
dagar afstått från rätten att i fiendeland gå
till väga så som Karl gjorde i Polen: att
bränna städer och byar, straffa den
oskyldige med den skyldige för att värna egen
trupp mot befolkningens hämnd och
inskärpa tvånget att gifva den genomtågande
fienden det underhåll han påbjudit. Se
Frankrikes vittnesbörd om kejsar Wilhelms
härtåg.
För öfrigt måste erkännas, att den
belysning af kung Karls intelligens, som
utgifvaren ur brefven framställt, icke genom
att »med andra ögon» läsa brefven kan
verksamt motbevisas. Brefven stå ju icke
ensamma, kungens handlingar ge
tillräckliga kommentarier. Men — stundom förslå
inga kommentarier.
Endast tvenne exempel.
Kung Karls första bref från Bender
(9 aug. 1709) till systern Ulrika Eleonora
ägnas helt och hållet åt familjekärlekens
utgjutelser. Men så kommer ett post
scriptum:
»Här har allt gått väl. Alenast pl slutet är,
alenast utaf en särdeles händelse, händt en olycka
at armén hafver hafft förlust, hvilket iagh hlppas
innom kort blifva förbättradh.»
Detta skrifver han sex veckor efter det
han lämnat sin slagna och till förtviflan
bragta armé, som, sedan kungen gifvit sig
af åt Turkiet, gaf sig fången åt czaren.
Det ser ut som han ansett sig själf vara
alldeles utan skuld i härens öde, ty när
hans gamla farmor lade sig ut för grefve
Lewenhaupt, som kapitulerat med armén,
svarar konungen (1712) att »den saken intet
står till ursäkta. Och är till beklaga, att
han, som haft så åtskillige berömlige och
lycklige actioner, denna gången så alldeles
förgätit sig och intet allenast, tvärt emot
order, förorsakat en obotelig skada utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
