Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Litteratur. Karl den tolftes bref. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
H. W.
gjort de svenska vapnen sådan vanära, som
de förr aldrig haft. Den relation, som han
i den saken skickat sjelf til sin hustru och
hon öfversändt hit till at visa skulden vara
truppernas, som intet velat fäkta, den visar
tvärt om, att skulden varit hans och intet
truppernas».
Att skulden varit konungens? Nej, den
tanken har under tre år i Bender aldrig
gått upp för honom. Hans skuld är väl,
som han skref till systern, att »af en
särdeles händelse händt en olycka, att armén
hafver haft förlust»; fortfarande 1712 och
ännu 1714, ja så länge han lefde,
hoppades han, att »den inom kort blifver
förbättrad». Allt det andra — var
Lewenhaupts fel!
Redan under första krigsåren i Polen
och än mer efter återkomsten från Sachsen
uppmanades konungen af mer än en bland
sin omgifning att tåga till sina egna
länders försvar emot czaren. Men han fann
de andragna skälen icke äga någon
beviskraft. De härjade länderna kunde ju sedan
lätt återtagas. Men 1711, när kung Karl
i Bender söker bevisa regeringen i
Stockholm nödvändigheten af att sända en armé
till Pommern, skrifver han: »Dock vore
oförsvarligt det fienden någon förmån skulle
vinna genom eftersätiande af tidig
undsättning, så at derigenom den ena provinsen
efter den andra kunde förfalla i fiendernas
händer, och bör man dervid betänka,
förutan den odrägeliga skåden, som riket tager
af deras förlorande och den der stående
krigsmaktens ruinerande, at den omkostnad,
som erfordras till deras återvinnande, är
olika emot den, som behöfves till deras
tidiga undsättning, hvarföre alla krafter
dertill bore användas, hälst emedan riket större
fara är underkastadt sedan provincierna,
såsom dess förmurar, äre öfverända kastade».
Ingenting kan vara sannare, 1702 icke
mindre än 1711. Men för kung Karl gick
sanningen däraf icke upp, förrän den
öfverensstämde med hans plan att få en ny
armé ut till Polen — öfver Pommern —
att där åter begynna kampen mot August,
tvärt emot kung Stanislaus’ ödmjuka bön,
att han måtte sluta fred med August.
Då ingenting berättigar till att
misstänka kung Karl för falskhet och hyckleri,
måste vi bekväma oss till att erkänna, att
hans förstånd icke räckte till att formulera
ett rationelt omdöme och sätta detta högre
än det envisa fasthållandet vid omöjliga
planer: omöjliga 1702, om han beräknat
sina och fiendernas resurser, omöjliga 1711,
om han insett sitt eget och sitt lands läge.
Men han såg allenast hvad han ville se,
och han ville se sina fiender slagna, nu
som förr.
Ville fienderna, för att undvika nya
nederlag, sluta fred, så hade kung Karl
numera ingenting däremot: men då skulle
de också komma med billiga förslag. 17 17
skrifver konungen till sin svåger Fredrik
ungefär som han kunde ha gjort tio år
förut. Det är visst icke han, som hvarken
begär eller behöfver fred. Med England
underhandlas* — men samtidigt
underhandlas också med den stuartske pretendenten.
Att med August ingen fred kan göras,
bevisas med två skäl: 1) som fiende gör han
ingen skada, som vän ingen nytta; 2) han
för krig mot republiken Polen, hvars frihet
Sverige genom traktat förbundit sig att
upprätthålla. I fråga om czaren och kungen
af Danmark synes det vara lättare att förlikas
med den senare, än med den förre. »Dock
är jag af den meningen, att man bör
iakttaga deras uppförande emot oss och gifva
den företrädet, som först gör de bästa
förslagen.» Preussen, som tycks tänka på att
få behålla hvad det tagit från Sverige, bör
man icke inlåta sig i förhandling med. Men
insändas därifrån »skriftligen billiga
fredsförslag», så kan man ju förklara sig öfver
dem.
Så skrifver kungen från Lund i januari
1717 till svågern Fredrik i ett långt och
märkeligt bref, för öfrigt fyldt med militära
detaljer. Brefvet hör till de från Marburg
utgifvaren tillhandakomna och har först nu
sett dagen. Det är på tyska, som alla bref
till Fredrik. Det längsta af alla brefven
är det, som kungen 1714 skref från Bender
till Ulrika Eleonora. Det upptager 12 sidor
i prof. Carlsons upplaga.
»Det starkt personliga draget i
konungens regeringsåtgärder» belyser utgifvaren
särskildt genom ett urval af »kanslikon-
* Ett bref till Wellingk (30 apr. 1717) visar
kungen beredd att afstå från Brehmen och Verden,
hvilka Danmark eröfrat och sålt till
Hannover-England, mot Englands bistånd till införlifvande med
Sverige af Bornholm och Norge intill Glommen, —
»icke för det landets godhets skull, ty det är af
nästan intet värde, men för att vinna en säkrare
gräns, och emedan landet intill Glommen förr
tillhört Bohuslän».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
